Rädda Barnen

Ny blogg!

2009-10-12T13:22:00.001+01:00

Som ni märkt så är aktiviteten här väldigt låg. Vi ber om ursäkt för att vi inte berättat det tidigare, men vi har flyttat.

Vi har numera en bloggportal som du hittar på http://blogg.rb.se. Där kan du läsa Effektbloggen, Pressbloggen, en blogg om vårt nittioårsjubileum och mycket mer.

Vi ses väl där?

Tre olika veckor i Yemen

2009-07-04T10:02:00.049+01:00

...fortsättning.

I katastrof-områden uppstår många oplanerade saker, som man snabbt behöver anpassa sig till på olika sätt:

16/6:
Efter samordningsmöte med UNHCR, får jag meddelande att tre kvinnor hittats dödade från de - sedan två dagar tillbaka - saknade hjälparbetarna från en tysk frivilligorganisation med kristen profil. Oavsett nationalitet och religionstillhörighet är vi alla mycket upprörda över dessa terrordåd. Ingen grupp har tagit på sig ansvaret och alla Jemeniter talar med avsky, skam och rädsla över att dessa mord har inträffat bara några kilometer härifrån. Våld mot kvinnor är absolut tabu i samtliga kulturer här i Jemen.

Som hjälparbetare och kvinna behöver jag snabbt applicera olika säkerhetsstrategier
tillsammans med Rädda Barnens landskontor i Sanaa och regionkontor i Beirut. I samordning med FN planeras evakuering av all personal från fältkontor i Saada - med litet flyg till Sanaa - och själv anpassar jag under tiden min klädstil för säkrare resor till/från boende och kontor.

Det är inte första gången jag behöver evakueras från ett krigsområde, men det är alltid lika frustrerande att behöva avbryta arbete. Som tur är har redan ett "super-team" av våra nya Rädda Barnen medarbetare börjat, och alla är från Saada och kan därför stanna kvar. Pga det osäkra läget, arbetar alla i teamet hemma i två dagar tills det bedöms som säkert att de kan röra sig fritt igen. De två kvinnorna i teamet kan dock inte åka ut till de internflykting-läger som ligger vid stadsgränsen, vilket istället får bli de manliga team-medlemmarnas ansvar. - Arbetet med aktiviteter för Barns bästa kan fortsätta!

23/6:
Midsommar har passerat med många hälsningar från storfamiljen som - enligt årlig släkttradition - firat tillsammans på Ölandsgård. På Rädda Barnens kontor i Jemen jobbar vi alla på lördagar, eftersom helgdagar i Jemen är torsdag och fredag.

Frågan att lösa nu är hur att anpassa projekt-planeringen när jag under rådande omständigheter inte kan vara på plats i Saada, tillsvidare...
Det löser sig!
Jag kan kan ha "träningen-inför-träning-av-lärare" i Sanaa istället, och Rädda Barnens Saada-super-team kan komma hit eftersom vägen hit blivit mer säker ie nu inte lika många klaner med beväpnade check-points som tidigare.

Det finns också MYCKET att göra med logistik i ett projekt i ett katastrofområde: förberedelser av material till de 12barnsäkra platsernas "Lek-lådor" samt hygienartiklar, tält etc. Samtidigt behöver personalen på huvudkontoret också jobba med förberredelser av många andra projekt. Rädda Barnen i Jemen växer så det knakar med stöd till barns rätt att överleva och utvecklas på kort och lång sikt t.ex. att få "näringsrik mat för både mage och huvud" varje dag. ...och det behövs när 54% av befolkningen är barn och 76% är under 25 år. Jemen är dessutom ett av de fattigaste länderna på vår jord, och mer än hälften av barnen är mer eller mindre undernärda med MYCKET begränsad tillgång till utbildning. Därutöver har barnen i Saada upplevt krig och många traumatiska upplevelser under en 6-års period.I Saada beräknar man att 64% av befolkningen är barn.

En skola som inte kan vara skola, eftersom familjer behövt någonstans att bo när de förlorat sina hem och tillhörigheter i krig. En ny skola har dock byggts bredvid men man glömde bygga toaletter... Jag har tipsat UNICEF, eftersom de har stöd till "vatten & sanitet" som ett av deras uppdragsområde.

30/6:
i Sanaa: Nu har Saada-super-team och jag gått igenom och prövat - i enlighet med Rädda Barnens riktlinjer, koncept och metoder - det mesta som kan behövas för att utveckla mer skydd av barns säkerhet i katastrofsituationer pga krig, och hur att träna andra i detsamma t.ex lärare, sjukvårdspersonal, socialarbetare och poliser.
Några exempel av Rädda Barnens metoder - i katastrofsituationer - för skydd av barn enligt Barnkonventionen:

Hur att bistå barn att själva göra risk- och resurs-kartor av säkra och osäkra platser, och sen presentera för andra barn och vuxna i samhället. Att möjliggöra för barns delaktighet är en central del i barnkonventionen såväl som i alla Rädda Barnens program runtom i världen.

Också i ett flyktingläger finns många saker som barn kan berika med idéer till att utveckla vidare - av vuxna och barn - med förebyggande, direkta och samhällsuppbyggande insatser...

Svårare övningar för vuxna är de som syftar till att hitta sin lekfulla sida och använda sig själv som ett redskap att bistå barns möjligheter att uttrycka sina tankar och känslor på ett kreativt sätt:
Kan vara en utmaning när ens kvinnliga kollega drabbas av ett skrattanfall: -Är det jag eller "problem-/risk-fågeln" hon skrattar åt?

2/7
FN i Yemen deklarerar behov av nödinsatser i sydvästra Saada. Beväpnade strider i två distrikt har tvingat 300 familjer (21 000 barn & vuxna) att behöva fly från sina hem. De befinner sig nu i närliggande områden, några har sökt skydd i skolor. FN har redan börjat distribuera olika saker: WFP bistår med mat, UNHCR med filtar, madrasser, tält etc och WHO med medicin, UNICEF med toaletter och vattenreningstabletter. Läkare utan Gränser bedömmer i nuläget mer utförligt hälsotillståndet. Rädda Barnen bistår med psycho-socialt stödmaterial = leksaker: vi har packat bilen full med fotbollar, hopprep, kritor och papper. Tillsammans med FN och andra frivilligorganisationer, ska en team-medlem och jag bidra med att kartlägga risker, behov och resurser för barns bästa genom grupp-intervjuer och kart-tillverkning. -Kanske finns det behov att snabbt starta en barnsäker plats, och barnskyddskommittéer, också i dessa områdena? Kanske presenterar barnen också många andra behov, som Rädda Barnen kan hjälpa till att förmedla till hjälporganisationer, FN och bidragsgivare.

4/7
Vi ansökte om tillstånd att resa för två dagar sedan, och trodde vi skulle få positiv besked från säkerhetsmyndigheten idag. Imorgon bitti tror de...

Att vänta är en annan egenskap man behöver kunna hantera i katastrofsituationer - utöver flexibilitet och tålamod - också precis som de barn och vuxna tvingas göra i flyktingläger innanför och utanför sitt lands gränser, runtom i världen.

Att raskt kunna jobba supersnabbt är en annan egenskap, som Saada-super-team just nu. De förberreder nästa veckas träning och kapacitets-utveckling av barngruppsledare för sommaraktiviteter i internflyktingläger och skolor utanför.

Under tiden finns det hjältar och hjältinnor runtom i Saada's skolor, som möjliggör för tonåringar att kunna genomföra de årliga nationella testen. Sukaina - som gärna vill vara med på bild - är rektor för en flickskola i det distrikt där det nu är pågående beväpnad konflikt. Hon tvekar inte att alltid hålla skolan öppen, även om hon ibland har behövt ta med sig olika "grejor" för att fysiskt skydda sig själv och sina elever när de behövt fortsätta sin utbildning trots att det råder krig utanför skolan...

Den 18:e juli är det beräknat att alla äntligen kan börja jobba direkt med roliga och utvecklingsfrämjande sommaraktiviteter för, och tillsammans med, barnen som är internflyktingar i Saada stad, och kanske också i de sydvästra distrikten, "insh'Allah"

Fortsättning följer...

Äntligen kan vi börja

2009-06-14T15:14:00.007+01:00

Svenska Rädda Barnen har funnits i Jemen sedan 1963. Fortfarande är det många här i Jemen som hellre kallar oss "Radda Barnen" än Save the Children. Sedan två år tillbaka är vi här i partnerskap med andra medlemsländer i Save the Children Alliansen, vilket gör att våra program till stöd för barn bästa kan både utökas och profileras utifrån olika specialområden. Svenska Rädda Barnen är t.ex specialiserade på program som stödjer skydd av barn: dels skydd från våld, vårdslöshet och utnyttjande av barn och dels skydd att få sina rättigheter tillgodosedda enligt FNs barnkonvention.

Själv är jag här för att hjälpa till att starta ett projekt för skydd av barn i det 6 års krigsdrabbade bergsområdet Saada, i norra Jemen. Rädda Barnen har inte arbetat i detta katastrof-drabbade området tidigare, så det är mycket att påbörja, samordna och planera...och planera om...

...men äntligen kan vi börja! SIDA har sagt JA, att bistå utveckling av 12 barnsäkra platser och barnskyddskommitteer för skydd av krigsdrabbade barn. Vi kommer också att arbeta för att fler utsatta barn kan få möjligheter att gå i skolan.

I Saada finns nu 5733 barn i fyra läger för internflyktingar, och 7735 barn utanför lägerna hos släktingar och vänner till deras familjer. Alla har de tvingats att fly från sina hem pga krig, många har varit med om traumatiska upplevelser och flera barn är också separerade från deras föräldrar. Under de senaste två veckorna har 1 645 fler barn registrerats som internflyktingar pga stridigheter mellan olika klaner.

Rädda Barnen har nu ett team på plats i Saada och vi håller för fullt på med planerande av aktiviteter för ett år framåt, så vi snabbt kan starta och hantera allt som snabbt behöver göras för barn bästa.

Det första vi ska göra är ett sommar-program för barn i lägerna tillsammans med UNICEF, Röda halvmånen & internationella röd korset och en lokal kvinnoorganisation

Guvernören i Saada har också frågat om Rädda Barnen vet någon som vill hjälpa till med barn-vänliga gungor & rutschkanor till en offentlig lekplats. I Saada finns inga lekplatser alls. Den vanligaste leken är att rulla ett däck...

Så om någon vet någon i Sverige som är intresserad att bistå en lekplats för barn i Jemen, kontakta oss här via RB’s Beredskapsstyrka!

Fortsättning följer...

"Stopper la guerre"

2009-01-27T09:18:00.008+01:00

Igår hade vi ett sista seminarium för att samla in information till katastrofberedskapsplanen för Rädda Barnen i Elfenbenskusten (EPP). Denna gång med barn från olika föreningar som arbetar med barns rättigheter i Abidjan. Trots att det var en tidig lördagsmorgon kom barnen till Rädda Barnens kontor i Abidjan för att delta i detta seminarium. Deltagarna var 17 stycken till antalet och i åldrarna 10-17 år. Vi började seminariet med att presentera oss för varandra med olika lekar och övningar för att sedan gå över till att förklara syftet med träffen och bestämma gemensamma regler som alla deltagare måste följa. Reglerna föreslog barnen själva och det handlade om att man skulle vara tyst när någon annan pratade, be om att få ordet genom att räcka upp handen, inte håna varandra för det de sa, ha mobiltelefoner på tyst läge etc. Man röstade även fram ett namn på seminariet eller ”byn”, vilket blev ”le village Sauver les Enfants” (Rädda Barnens by) och man röstade även fram en byledare som skulle se till att reglerna följdes. Om någon bröt mot reglerna skulle den antingen dansa eller berätta en historia. Under seminariet fick sedan barnen svara på frågorna ”Har ni någon gång varit med om en kris/hört talas om en kris av någon annan eller hört på TV eller någon annanstans och var det något som gjorde dig rädd när du var med om det/hörde om det?” och ”I en sådan situation, vad skulle du vilja att vuxna eller andra barn gjorde för att hjälpa dig att vara mindre rädd?” Barnen svarade på dessa frågor med ord eller teckningar. Under de timmar vi spenderade tillsammans pratade barnen om allt från skilsmässor till krig, bortrövande av barn, föräldrar som slår barn och föräldrar som inte lyssnar och om att starta en fredsrörelse för att förhindra framtida krig. En utav pojkarna skrev en sång och fick alla att sjunga med i refrängen som var ”stopper, stopper la guerre” (stoppa kriget). Alla barnen var eniga om att de vuxna måste respektera barn mer eftersom de har rätt till ett bra liv och eftersom de ju är framtiden.

Jag har nu varit i Elfenbenskusten i cirka en och en halv månad. Tiden har gått snabbt samtidigt som det känns som jag varit här väldigt länge, vilket nog beror på att jag sett mycket på kort tid. Jag är i Elfenbenskusten under cirka två månader för att stödja Rädda Barnens kontor här att utarbeta en så kallad Emergency Preparedness Plan (EPP). För att samla in information till planen har vi sedan jag kom hit rest runt mycket i landet. Vi har varit i östra delen av landet, i städerna Abengourou och Bondoukou och i centrala och norra delarna, i städerna Bouaké och Korhogo. På alla dessa ställen har Rädda Barnen fältkontor. Vi har även varit i huvudstaden Yamoussoukro, som under den senaste stora krisen var en knutpunkt för internflyktingar. På alla dessa ställen har jag och min kollega Michel organiserat seminarier med hjälp av våra kollegor på plats (och i Yamoussoukro med hjälp av en samarbetspartner) med samarbetspartners, myndigheter, kommittéer och andra personer som Rädda Barnen har kontakt med. Vi har även organiserat seminarier med barn från lokala skolor, ”elevråd” och barnkommittéer. I januari har vi haft seminarier i Abidjan, bl a med olika personer som är kopplade till skolväsendet, såsom lärare, rektorer, skolinspektörer och elever. En dag i förra veckan hade vi tre seminarier parallellt och kontoret fylldes av röster från barn och vuxna. Det var intressant att se skillnaden mellan de olika grupperna, både vad gäller förslag på insatser vid en eventuell krissituation och ordval i diskussioner. Barnen var tvungna att vänta tills deras lärare var klara för att få sällskap hem då de bor utanför Abidjan. De blev till slut otåliga och gick på upptäcktsfärd i huset och vi fick se till att de höll sig borta från den lite argsinta geten Anton som har sin hemvist i trädgården. Antons vara eller icke vara är för övrigt ett hett diskussionsämne på kontoret.

De seminarier vi haft har varit lyckade och folk är engagerade och öppna med att berätta om sina erfarenheter och att diskutera framtiden. Under seminarierna med barn har de ritat, skrivit och berättat om saker de varit med om, saker de är rädda för och hur de vill att vuxna och andra barn skall hjälpa dem i svåra situationer. Kollegorna på Rädda Barnen är engagerade och välkomnande. Utan dem hade det varit omöjligt att organisera så många seminarier på så kort tid, särskilt med tanke på att de redan känner många utav deltagarna. Detta har varit särskilt viktigt vid mötena med barn, eftersom de ämnen som kommit upp ofta varit allvarliga. Under våra resor har jag spenderat många kvällar på enkla restauranger under bar himmel där vi intagit traditionell mat såsom friterade bananer (sk aloko), attiéké (manioc/kassawa), fisk och kyckling och den lokala ölen Flag. Jag vågade mig däremot inte på att äta igelkott som många äter här. I Korhogo höll jag till och med på att äta upp ett kycklinghuvud utan att veta om det! Vi åt på en restaurang under bar himmel och det var rätt mörkt. Jag trodde att jag hade hittat en fin bit kyckling men upptäckte att det inte var mycket kött att ta av och vände sedan på köttbiten och tittade rakt in i ett par ögon, en näbb och en kam! Det här blev ett roligt skämt när de andra upptäckte att jag inte förstått att det var huvudet jag gnagde på. Det har varit väldigt intressant och givande att resa runt i landet på det här viset. Jag har fått en positiv bild av Elfenbenskusten och dess invånare. Jag har fått intrycket av att folk är positiva, öppna och villiga att dela med sig av sina erfarenheter och är öppna för förslag på förändringar. Det verkar vara ett land med mycket resurser och möjligheter samtidigt som det finns så mycket problem med fattigdom, höga priser, låga löner, strejker och missnöje, oro inför presidentvalet som hela tiden skjuts upp, oro för våldsamheter och ny statskupp, kriminalitet, torka, brist på vatten, epidemier osv. I en utav de många ivorianska populära sångerna sjunger man ”vi är trötta på bråk och kriser…vi vill ha fred, enighet och brödraskap, det är det som är vårt Elfenbenskusten…” och detta verkar representera vad många ivorianer tycker.

Att återvända till ett översvämmat hem...

2008-12-13T07:01:00.038+01:00

Samtidigt som världens ögon har varit riktade mot terrordåden i Bombay, har hundratusentals barn och vuxna i en annan del av Indien - Bihar - återvänt till sina hem i mindre, mer eller totalt översvämmade byar efter att ha spenderat 2½ månad i läger.

Vägen hem är ofta mer än 3 mil lång. Bärandes på några få ägodelar och de minsta barnen, behövde stora ooch små barn gå flera flera kilometer i decimeterdjup lera och halvmeterhögt vatten.

Vid vissa ställen är det fortfarande så översvämmat att man behöver ta sig över med båt, vilket kan vara en risk när överlastad och strömt i vattnet...

När barn återvänder hem efter en katastrofsituation, ingår det i Rädda Barnens uppdrag att följa dem och undersöka deras välmående och säkerhet i hemmiljön. På detta sätt kan vi planera våra insatser och uppdatera de planerade aktiviteterna utifrån barns bästa och deras rättigheter till skydd i en katastrof.

Under en vecka undersökte två av mina kollegor och jag 11 storbyar med 77 småbyar. Vi kunde nå extra många byar eftersom vi delade våra undersökningsfomulär med Handicap Internationals team. Rädda Barnen och Handicap International samarbetar ofta i katastrofsituationer med olika insatser för att nå de extra utsatta barnen med funktionshinder. I Rädda Barnens barnsäkra platser kan t.ex därför fler utsatta barn delta på lika villkor, och om de behöver speciella leksaker kan de få sådana anpassade.

-Hur såg det ut i barnens miljöer när de återvände hem?
Några skolor var fortfarande helt översvämmade.

Många vägarna till/från skolor var bortspolade.

I vissa skolar höll skolgården på att torka men vattenpumpen för dricksvatten fungerade inte och ibland var dricksvattnet förorenat. I sådana situationer för Rädda Barnen vidare denna information till UNICEF som - tillsammans med ett lands regering - har ansvar för vatten & avlopp i katastrofsituationer. Både UNICEF och Rädda Barnen arbetar ju utifrån barnkonventionen, och i en katastrofsituation samarbetar vi ofta utifrån alla barns rätt att överleva och utvecklas på ett säkert sätt samt ha tillgång till en trygg skolmiljö.
.

I varje by vi besökte träffade vi byrådet som kunde ge oss detaljerad information om barnens välmående och säkerhet. Många vuxna är oroade över hur de nu ska kunna försörja sig och sina familjer. Redan innan översvämningen behövde många män arbeta långt hemifrån, eftersom Bihar är en av de fattigaste staterna i Indien. Barnarbete är också ett stort problem i denna stat, och medför en ännu större risk i katastrofsituation då barn är mer utsatta. Att förebygga barnarbete och främja skolgång för alla barn, är några av Indiska Rädda Barnens - i samarbete med regeringen - mer långsiktiga fokusområden i Bihar. De barnsäkra platser och barnskyddskommitteer som utvecklas nu i katastrofsituationen, kommer att ingå i detta program och därmed bli hållbara stödsystem för barns välmående, trygghet och rättigheter i Bihar. Intervju med byrådet och barnen är en start i detta utvecklingsarbete.

En första intervju med barn blir oftast inte bara barn, utan också många vuxna nyfikna...Bra tycker vi för att tydliggöra barnfokus i den gemensamma planeringen av barnsäkra platser och barnskyddskommitteer.

Och sen då?

Rädda Barnen har nu gjort en noggrann planering och utvecklat material utifrån all fakta som samlades in när vi undersökte situationen när barn återvände till sina hem. Fyra lokala barnorganisationer har valts ut som Rädda Barnens samarbetspartners. Nästa vecka har "mitt" team utbildning för 101 personer från två av dessa organisationer. Flera barnsäkra platser har redan börjat byggas, utifrån en ritning från en indisk arkitekt i Patna som ville göra en insats för barns bästa. I slutet av december är det planerat att 30 av de 80 barnsäkra platserna - och barnskyddskommitteerna - ska vara igång. De andra 50 barnsäkra platserna har IKEA nu gett klartecken att bistå - denna veckans höjdpunkt!

Själv har jag börjat förberreda att lämna över arbete till min efterträdare från Svenska Rädda Barnens Beredskapsstyrka, som landar i Indien någongång efter jul, innan jag far vidare till nästa katastrofområde i vår värld.

Tills dess: -GOD JUL! ...och tack för ditt Rädda barnen stöd!

Möte med statssekreteraren

2008-10-29T15:20:00.000+01:00

Södra Sudan. Utbildningsministeriet. Ett nybygge. I en ny stat. Korridorer och trappor. Väntande människor. Människor med ärende till makten. Sekreterarens rum är fyllt till brädden. ”Gå inte in här om du inte har klartecken från sekreteraren!” står det på en skylt. Vi väntar. Kennedy, Rädda barnens utbildningsansvarige och jag. Det är en mäktig man vi ska möta. Han är den som – i samråd med ministern- styr all utbildningverksamhet i södra Sudan. Han vill träffa Rädda Barnen.
Och där sitter vi i ett luftkonditionerat rum i svarta läderfåtöljer som drar ner en i sin mjukhet. Statsekreteraren William Ater börjar;
-”Jag känner er som Rädda Barnen. Så var det ni kallade er tidigare, innan det här namnet Save the Children Sweden kom till. Jag träffade er första gången 1988 i västra Etiopien, i flyktinglägret Pugnido. Redan då arbetade ni med skolor. Ni hade inte mycket resurser men ni gjorde mycket med det ni hade. Ni arbetade alltid nära människorna, ni engagerade dom och fick dom med er. Så jag är nyfiken – vad gör ni nu och vad har ni för planer framåt i tiden?”
Vi berättar. Om hur vi ska ha ännu mer fokus på utbildningsprogrammet de närmaste 4 åren. Om utbildning av fler lärare. William Ater lyssnar. Sedan har han tre förslag att ge oss;
1. Förskoleverksamhet. Han vet att i de få förskolor som finns så är hälften av barnen flickor. Så ar det inte i grundskolan. Flickorna börjar skolan vid 10 års ålder och när de blivit lite äldre så försvinner de till äktenskap och familj. Får vi bara in flickorna tidigare i skolsystemet – via förskola – så kan vi hinna ge dem mer utbildning och kanske, kanske skjuta upp deras tidiga äktenskap. Han vill ha 10 ’pilotförskolor’; där man utvecklar metoder och sedan kopierar så att det blir fler och fler förskolor. Och där är vi väldigt överens, vi har i vår planering for 2009 lagt in 2 pilotförskolor. William blir glad. -”Det här börjar bra.” säger han.
Det finns en läroplan för förskolan som vi har utvecklat tillsammans med ministeriet och nu är det dags att börja pröva läroplanen i verkligheten.
2. Barn utanför skolan. Barn som sköter om boskap i s k ’cattle camps’. De har inte möjlighet att gå i skola för det finns ingen skola som följer med på kornas – och barnens - vandring efter vatten och bete. Kraftsatsningar behöver göras för att skapa s k mobila skolor som följer med barnen där de är med boskapen.
3. Påverka givarstater. Mer måste göras för att alla barn ska kunna gå i skola före 2015. Ministeriets plan är att 55% av barnen ska ha tillgång till skola före 2010. Så det är dags för alla krafter att samverka. Vi berättar om den studie vi gjorde förra året i Etiopien – ’But you did promise!’ om 15 givarländer och hur de tillämpar konventionen om barnets rättigheter i sina strategier för Etiopien. Studien visade att få stater har en genomtänkt strategi för barns rätt – om de ens räknar med barnen i sina strategier.

Sedan kommer en fotograf in. Det måste fotograferas.
Tillbaka på kontoret ser jag ett gammalt foto på väggen. 1996. Ett bekant ansikte. Staff planning meeting för Rädda Barnen. Där i mittersta raden står en lång herre. William Ater. Rädda Barnen anställd for 22 ar sedan. Statsekreterare idag. Det sade han inget om. Men så ser det ut – i ministerium efter ministerium i södra Sudan sitter dom i dag. Människor med makt. F d Rädda Barnen anställda. Och det kanske är just därför som det är så lätt att samarbeta. De är ju f d kollegor vi har att göra med. F d kollegor som vet vad Rädda Barnen vill.
En tacksam tanke till de som arbetade i södra Sudan programmet på 90 talet. De har verkligen lagt grunden för allt det arbete som går att göra framgångsrikt idag. De är de som har gjort att vi inte behöver banka på dörrar idag för att bli insläppta – dörrarna står på vid gavel för oss och det finns alltid plats för en konstruktiv dialog. En dialog som började för 22 år sedan.

Indien: Äntligen framme!

2008-10-28T14:06:00.001+01:00

...efter 2½ timmars sömn i New Dehli emellan ut- och inrikesflyg från Sverige till Patna i den översvämningsdrabbade indiska staten Bihar. Jag träffar Emma som är emergency programme manager från engelska Rädda Barnen, som ger snabb ”briefing” över pågående och planerade insatser. Nästa dag åker vi ut till resten av teamet i Araria distrikt som ligger närmst gränsen till Nepal = en 10 timmars skumpig bilresa på 3-4 meter breda vägar fulla av större och mindre gropar. Översvämningen är mycket påtaglig och fortfarande total i stora delar. Vi passerar norr om Madhepura där Kosifloden nu har plöjt en ny bana tvärs igenom distriktets byar och åkrar efter att tidigare ha runnit runtom.

Framme i Araria träffar jag Randi från norska Rädda Barnens beredskapsstyrka som – innan hon nu åker hem till Norge - redan hunnit sätta igång två barnsäkra lekplatser, utbildat åtta volontärer och distribuerat åtta leklådor till fyra byar (med hjälp av Sonny, när han hade tid över).

Den barnsäkra lekplatsen i Fulkaha megacamp. Har nu varit igång i två veckor. Barnen säger att de känner sig mer trygga och glada; att de nu kan leka och prata tillsammans med kompisar medan de tidigare kände sig rädda för allt främmande Föräldrar säger att de känner sig lättade att veta att deras barn är på ett säkert ställe medan de behöver koncentrera sig på att annat i katastrofsituationen. Tältet är dock redan alldeles för litet för de 3 00 barn som kommer dit regelbundet. Vi kommer snart att bygga ett 10 x 6 m solskydd så fler barn får plats, och att man dela in aktiviteterna mer åldersadekvat.

18 Oktober:
Bihars statsminister kommer på besök till lägret. Plötsligt springer alla de större barnen iväg till platsen där hans helikopter ska landa, och vi undrar med fasa hur säkert det är i en folksamling med flera tusen människor… Det gick bra!

Bakgrund:
Indiens regering beräknar att c:a 4 703 000 miljoner människor är drabbade i Bihar, som är en av Indiens allra fattigaste stater. Redan innan översvämningen har statsmakten - tillsammans med FN och frivilligorganisationer - kämpat mot den allt växande fattigdomen och bristande tillgång till bra skola för alla barn = 58% av barnen undernärda och bara 15% slutar grundskolan. Med desperationen av att försöka försörja en familj på mindre än $1/dag är detta en grogrund för en alltmer växande trafficking av barn för arbete, sexuellt utnyttjande och barnäktenskap (flickor gifts ibland bort vid 12 – 14 årsålder). Trots tydliga indiska lagar mot barnarbete, trafficking och barnäktenskap, har det varit mycket svårt att försöka applicera dessa. Efter nuvarande översvämning riskerar barn att bli ännu mer utsatta.

Rädda Barnen i Bihar:
I denna katastrofsituationen fokuserar Rädda Barnen främst på stöd för skydd av barns rätt att överleva och utvecklas tillsammans med sin familj och på ett säkert sätt, skyddade från risker att utsättas för våld och utnyttjande. Planen är att nå 10 000 familjer c:a 40 000 barn med distribuering av basala råvaror (varje familj får 25 kg ris, 6 kg torkade bönor, 2,5 kg kornsojablandning, 3 l olja och 1 kg salt) och materiella förnödenheter som hygienartiklar, 2 moskitnät/familj, vattendunk & vattenreningstabletter samt plastskynken för skydd mot sol och regn. Hitintills har mer än 9 000 familjer fått detta stöd. Flera lager är fyllda av kläder, som kommer att bli nästa stora distribuering till små och stora barn, samt föräldrar. Denna typen av bistånd låter kanske udda för många inom svenska Rädda Barnen, men i Alliansfamiljen av Rädda Barnen/Save the Children från flera olika länder är detta självklart i en katastrofsituation. Utöver denna typen av humanitär hjälp för rätten att överleva, planerar vi också att upprätta 80 barnsäkra lek- och aktivitetsplatser s.k. Child Friendly Spaces för barns rätt att utvecklas och skyddas på ett säkert sätt. Det är här jag har min uppgift; att planera och starta dessa barnvänliga platser i 3 distrikt tillsammans med personal från indiska Rädda Barnen, en massa volontärer från barnens ursprungsbyar, lokala frivilligorganisationer och givetvis barnen själva! I detta program ingår också att koppla ihop dessa barnsäkra lekplatser med en barnskyddskommittee, som sedan kan fortsätta att arbeta med skydd av barn rättigheter, säkerhet och välmående. IKEA bistår ekonomiskt sådana här program - med barnsäkra lekplatser och barnskyddskommittéer i denna översvämningskatastrof.

Läs även andra bloggares åsikter om indien, patna, bihar, araria, madhepura, kosi, fulkaha, charlotta land

Indien översvämningarna - Saknad

2008-09-30T18:35:00.006+01:00

”Men vad ska hända med mig då, vad ska hända med mig då???” Utbrister hon och faller i gråt. Jag orkar inte beskriva hur hon mår.. Hon heter Durati och är 14 år gammal. Sedan en dryg månad har hon ingen aning om vars hennes föräldrar och syskon är någonstans. I lägret som har 5000 personer finns ingen från hennes by. Durati är funktionshindrad, hon har svårt att gå. När floden kom hann hon inte med de andra..

Jag träffar en 3 årig flicka, Meharjalbi, vars mamma dog en månad före översvämningen och vars pappa saknas efter översvämningarna. Hon bor också i ett läger, men hos sina grannar. Behöver jag berätta nåt mer? Trots detta har hon det bättre än de flesta.

Jag träffar förtvivlade föräldrar som inte har sett sina barn på över en månad, det skriks och gråts innan en slags övermäktighet kommer över dem. Jag fortsätter att lyssna, trösta, pratar som en förälder till en annan...

Jag blir djupt berörd av mötena, har alltför lätt att identifiera mig med föräldrarnas helvete, barnens förvtvivlan och får för första gången under flera dagar riktigt kämpa för att inte visa mina inre känslor.
Men det gör att jag får också extra mycket kraft och energi med återföreningsarbetet, vilket behövs. Det är så mycket som tjorvar och djävlas så jag tror fan inte att det är sant!

Detta är en stor utmaning, bara i Rädda Barnens distrikt, (finns 6 till) som är det värst drabbade finns det närmare 80 läger med över 140 000 människor. Vi har anställda i alla läger som samlar information om saknade barn och föräldrar. Just nu bearbetas denna information i en databas som vi skapat. Inmatningen går långsamt. Det känns oerhört frustrerande, men jag får inte in fler personal i lokalen.

Just nu när jag skriver nu följer jag arbetet i databasen och ser hur antalet saknade barn sakta stiger, jag har svårt att förstå att det kan vara så många.. Jag kan inte tro siffrorna 467, 468 st, barn antal barn under 5 år 107, 108, samtidigt ser jag namnen.. Jag vet att fel begås i sådana här lägen, jag hoppas att på ett sätt att dupliceringen är stor.. Men om inte? Kampen går vidare!!

Hälsningar

Sonny
som i dagarna har varit mycket pappa

Ps åteföreningsprojektet heter 'Sambal' som är hindi för 'vi är tillsammans'.

inga bilder, tekniken tjorvade.

Vi vill att ni bygger drop-in centers för gatubarn!

2008-09-30T08:55:00.003+01:00

Södra Sudan. Ordern är given. Socialministern har varit på givarkonferens i Oslo. Hon vet att det kommer pengar från brittiska och holländska staten. Hon vet vad hon vill. Städerna ska bli rena från gatubarn. Ett drop-in center i varje provinshuvudstad. Det skulle ordna problemet med gatubarn. Tror hon.
Men vad är det som säger att barnen söker sig dit? Är det inte risk att barnen blir kvar där? . Att vi bygger upp institutioner där barnen blir kvar år efter år?
En av hennes medarbetare påminner om barnhemmet i Juba. Nar hon arbetade där för 15 år sedan så var barnen små. Samma barn är fortfarande kvar där. 15 år senare. De är överåriga men de har inte lämnat barnhemmet. De har byggt upp hyddor istället – precis utanfor staketet till hemmet. Är detta ett bra liv? At bo på institution hela sitt liv? Är inte det en risk att vi inte loser barnens problem utan bara placerar dem i ett hus medan alltfler nya barn söker sig till marknader och gator?
Den ena efter den andra försöker tala om alternativa metoder. Om att söka upp barnen på gatan och ta reda på varför de är där – att ta reda på om de har familjer och om det går att spara upp dem och se vad som behöver handa for att barnen ska kunna bo hemma igen. Om att försöka motivera barnen att söka sig till skolan eller till en yrkesskola istället? Om att inte tro att fattigdom – som är den största orsaken till att barn söker försörjning på gatan – går att städa bort med drop in center.
Är det inte bättre att ha en verksamhet som handlar om att skydda alla barn som behöver skydd? Ett särskilt kontor på polisstationen eller på kommunkontoret där socialarbetare ska finnas på plats for att ta emot barn som behöver skydd – men också söka upp barn på gatan eller på andra riskabla stallen? Ett socialkontor helt enkelt – for alla barn?
Det blir lite tyst. Ett tag. Sedan säger hon att det kanske går att tänka på det hela.
Nu har Rädda Barnen fatt en inbjudan att presentera projektforslag for arbete med de mest utsatta i de tre stater vi arbetar i. Bara 4 organisationer har valts ut i varje stat. Vi är en av dom. I varje stat har vi nu samtal med ministerierna om vad om ligger i deras planering och vad vi planerar och hur vi kan samarbeta for att fler barn ska kunna gå i skola och fler barn ska kunna bo kvar i sina hem och slippa behöva söka försörjning på gatan.
Vi ska inte bygga drop in center for gatubarn. Det vore fel väg att gå. Vi ska utbilda de kommunala socialarbetarna. Vi ska bygga ut lokala barnskyddskommitteer i byarna och arbeta med att de ska ta reda på vilka barn som är i riskzon for att lämna hemmen och söka sig till gatorna. Till det behovs inga drop in centers. Till det behovs engagerade människor som är där barnen är.

Child Act - Oyeee!

2008-09-18T16:12:00.003+01:00

Södra Sudan. Nu är den här. Lagen som Rädda Barnen har pushat for i 2 år. The Child Act. Efter ett års manglande i Södra Sudans parlament har nu lagen antagits. Nu finns ett instrument som reglerar vad staten ska göra for att skydda barn och främja deras utveckling.

Visst fanns FNs konvention om barnets rättigheter. Visst fanns den Afrikanska konventionen om barns rättigheter och välfärd. Men det var något som andra hade skrivit. Nu har södra Sudan en egen lag. The Child Act. En tre år gammal stat (bildat med grund i fredsavtalet med norra Sudan 2005) med brist på lagar. Lagen tar ett samlat grepp på barns situation och marker ut vilka skyldigheter staten och föräldrarna har. Men lagen går en bit längre an sa – den talar också om vilka skyldigheter barnen har. Att gå i skola. Att skydda varandra. Barn under 14 ar ska inte få arbeta, såvida de inte hjälper sin familj. Då är gränsen 12 år.

Nu är lagen här. Och det är nu arbetet börjar. Lagen ska tillämpas. Barn ska veta vad de har for rättigheter. De lokala myndigheterna behöver veta vad de har for skyldigheter. Och det ar nu dags for nästa steg for Rädda Barnen,

Child Act – oyee! Ska det stå på de t-shirtar vi trycker upp med socialministeriet. Folk ska veta att lagen finns. En användarvänlig version (kallar vi den for barnvänlig sa kommer vuxna inte att läsa den…..) av lagen ska tas fram. Ingen läser en lång lagtext med intresse men en broschyr med en användarvänlig text kommer att vara till nytta när vi sätter oss ner med barnrättsklubbar, med lokala socialmyndigheter och lärare i skolor och börjar diskutera vad lagen säger och betyder.

Lagen kommer att hjälpa oss när vi pushar for att ett skyddssystem ska sättas upp for barn. Barn ska ha någonstans att gå när de behöver stöd. De socialarbetare de möter ska veta vad de har för skyldigheter att stödja barnen. Vi har under flera månader legat i startgroparna for att börja var dialog och utbildning med lokala myndigheter och med barnen och med de lokala skyddskommittéer som vi stödjer. Nu ar det dags.

Indien översvämningarna - Paaaaaapppppaaaa!!!!!

2008-09-17T20:00:00.003+01:00

När jag läser smset att min tvååriga dotter hemma i Bromma vaknar på nätterna och gråter efter pappa är jag plötsligt inte så tuff längre.. ”Pappa är långt borta, men kommer sen” försöker min fru trösta och förklara. Bilderna på pappa på kylskåpet tittas och pekas på. Storasyster som är 10 år finns ofta nära till hands som också förklarar och tröstar om det behövs. På dagis håller personalen ett extra öga på henne. Men det är klart en månad är långt om du bara är två år.

Rädda Barnen har tagit initiativ i de översvämmade områdena till ett familjeåterföreningsprogram. Starten var i dag och kommer att vara igång om ett par dagar. Vi har engagerat flera organisationer och myndigheterna. Över 400 personer anställs just nu för sökandet. Ingen vet hur många barn som har kommit bort från sina föräldrar, om vi så bara uppdagar ett par fall och lyckas återförena familjer, så är det värt det. Det bästa vore ju att inga fall alls rapporteras.

Att vi inte hittar en saknad dotter, son, mamma eller pappa, det blir tunga besked att ge. Jag tänker på min döttrar, de får i alla fall träffa sin pappa. Även om det dröjer en månad.

Sonny

Floden har börjat stiga igen

2008-09-16T13:15:00.003+01:00

Omfattningen av översvämningarna och konsekvenserna är svåra att förstå. 2.5 miljoner människor har flytt sina hem. Flera 100 000 tals människor har inte fått hjälp ännu och de som drabbas värst är barnen, ingen eller otillräcklig tillgång till vatten, mat eller skola. Man tvättar sig inte för det finns ingen tvål, gör sina behov där det finns plats. Allt detta i en stark hetta, igår var det 43 grader och en fuktighet som gör att alla svettas så det rinner oavbrutet. Jag kunde knappt skriva för att pappret blev blött att svetten som droppade ner. Barnen är slöa och apatiska, de orkar knappt ta bort de otaliga flugorna från ansiktet. Allt detta bäddar för många sjukdomar. På vissa platser har mässlingen redan utbrutit.

Fortfarande skördar översvämningen dödsoffer, igår såg jag en död kvinna i ett översvämmat fd risfält, liket var högst 1-2 dagar gammal. Stanken var outhärdlig. Ingen hade kommit på tanken att begrava liket. Överhuvudtaget är regeringens insatser otillräckliga, i dag blev vi stoppade två gånger av uppretade folkmassor som protesterade för att regeringen inte hjälper alla.

Även i den här katastrofen kommer barns rättigheter och behov sist. Regeringen har gjort om skolorna till läger, det innebär att väldigt få barn kan få gå i skolan. Speciellt vid katastrofer är det viktigt för barn med strukturer i en kaotisk vardag.

Vad gör Rädda Barnen? Jag och mitt team rekar läget med båt, bil och till fots i de byar och läger som inte fått hjälp ännu så att vi vet vilka insatser vi ska sätta in. Annars har insatserna än så länge handlat om det mest basala för överlevnad, rent vatten, mat och skydd för barnen. Detta är ett tufft område för barnen, förra året blev 2700 barn offer för trafficking.

Alla vill återvända hem till sina byar. Vad de inte har insett är att nya floder har bildats permanent. Och nu har Kosi river börjat stiga igen…

På bilden Narayan 9 år. Det han önskar sig mest är inte leksaker utan en tvål.

Två år har gått, två år återstår

2008-09-13T17:35:00.004+01:00

I dag firar vi tvåårsdagen av Rewrite the Future. Redan i början av veckan spelades radio- och teveintervjuer in för att sändas i hela landet i dag med information om vårt skolarbete. Vi har berättat om barns rättigheter, uppmanat föräldrar att skicka sina döttrar till skolan och återigen hävdat att barn mår bättre av att slippa våld både i skolan och hemma.

En av radiosändningarna i dag riktar sig direkt till barn. I småpratet runt omkring inspelningen återkom reportern flera gånger till ett besök hon gjort på en skola för ett annat program. Barnen hade uppfört en sketch och de hade pratat om Barnkonventionen.
- Tänka sig, sa journalisten, barn som pratar om sin rätt att gå i skolan! Jag blev så rörd. Och när jag frågade hur det kom sig att de känner till barns rättigheter, sa de att de lärt sig det av Save the Children.

Hon kunde inte sluta förundra sig över dessa barn. Och jag kan inte sluta förundra mig över detta intresse alla vuxna verkar ha för alla barn. Ett annat exempel på detta kom under teveinspelningen som gjordes i veckan. När intervjun är klar och kameran stängts av, börjar fotografen ställa frågor om kartan han just filmat där vi markerat i vilka områden vi rustat skolor. - Varför har ni inte markerat några skolor i mitten av landet? Jobbar ni inte med en enda skola i Yammoussoukro? frågar han indignerat. Och så börjar hela teamet diskutera länge och intensivt var behoven är störst, om det kan vara så att det är värre i öst fast de flesta insatser sker i väst, och hur det egentligen ser ut med barns rätt till skolgång i olika delar av landet.

Ytterligare en påminnelse om detta intresse, för att inte säga kärlek, till alla barn fick jag när jag nyligen berättade för vår ingenjör att vi kanske kunde få ett bidrag för att bygga latriner i åtta skolor i landet. Denne man har redan massor av arbete med all upprustning av skolor. Ror vi det här latrinbidraget i hamn får han ännu mer jobb. Men när han hör om denna möjlighet, lyser hela han. Åh vad roligt! säger han. Åtta skolor? Fantastiskt!

Det är detta som gör arbetet i Elfenbenskusten så roligt. Att en reporter blir rörd över att barn pratar om sin rätt att gå i skolan. Att ett helt teveteam kan sätta sig och diskutera hur långt barn måste gå för att komma till skolan i Aboisso jämfört med i San Pedro. Att en ingenjör inte tänker på hur han ska hinna göra ännu mera jobb om det kommer mer pengar utan på de 2 400 skolbarn i hans land som kanske kommer att få sina länge och intensivt efterlängtade toaletter i skolan.

Gläds godisgrisar!

2008-09-10T23:16:00.008+01:00

DN:s nätupplaga har i dag en rubrik Choklad blir mycket dyrare. Tyvärr, alla godisgrisar, säger ingressen, och så kommer nyheten att priset på chokladen i butikshyllan kan öka 15-18 procent för att kakaopriset fördubblats.

Om den här informationen stämmer är det goda nyheter för Elfenbenskusten, världens största exportör av kakao. För bonden har det länge varit ett problem att han får så uselt betalt för sina kakaobönor. När vi talar med folk i byar som lever på vad deras odlingar ger, berättar de att skolorna förfaller för att de inte längre kan bidra med en takplåt här och lite murbruk där som de alltid gjort förr. Kakaopriset har legat stilla mycket länge, medan allt annat stigit i pris.

Rapporter de senaste åren om barnarbete på kakaoplantagerna har inte heller direkt gynnat dem som är beroende av denna näring. Enligt rapporterna arbetar ungefär 15 000 barn, de flesta i övre tonåren, på kakaoplantagerna i Elfenbenskusten. De allra flesta tillsammans med sina familjer. Och siffrorna kan nog stämma, för inga barnarbetare i detta land har studerats så ingående, bland annat i strålkastarljuset från diverse TV-dokumentärer. (Samtidigt jobbar miljontals barnarbetare på som förut i andra, lika farliga arbeten, utan att minsta lilla ficklampa riktas åt deras håll.)

Att fattiga barn producerar kakao som blir till godis för rika barn är naturligtvis ett tacksamt tema för kampanjmakare. Och diskussionen om barnarbetarna som gör choklad i dag, känns igen från 90-talet, även om det då mest handlade om barnarbetare som knöt äkta mattor. Då föreslog man som lösning att sätta etiketter på mattorna för att intyga att de inte gjorts av barn, och nu handlar det alltså om att chokladen ska certifieras i samma syfte.

Men även om vi gärna vill tro att vi hjälper barn genom att konsumera ett i stället för ett annat så är frågan om "barnarbetsfria" mattor eller choklad också innebär att barn blir barnarbetsfria.

Jag minns ett barn i Bangladesh som sa "Även om jag blir fri från mitt arbete, blir jag inte fri från skriken i min mage". Och det är just detta som är haken. Ett barn som förlorar sitt jobb - det må vara på tegelbruket, vid vävstolen eller på kakaoplantagen - brukar, som vilken annan arbetare som helst, söka ett annat. Anledningen till att barn arbetar är oftast att familjerna behöver de extra inkomster barnens arbete ger.

Ju fattigare familj desto mer kännbar blir skillnaden mellan att ha ett närande barn som jobbar och ett tärande barn som går i skolan och kostar pengar. Därför är det viktigt för Rädda Barnen att jobba med fattigdomsbekämpning, med att förbättra situationen för arbetande barn och att driva barns rätt till utbildning.

I Elfenbenskusten har programmet Rewrite the Future lett till att tiotusentals barn som inte tidigare gick i skolan nu får chansen att göra det. Vi kan göra detta tack vare allt direkt stöd vi får till vårt arbete med att rusta upp och utrusta skolor, dela ut skolmaterial och skolväskor. Tack vare alla bidrag från regeringar, företag och enskilda givare kan lärare utbildas i pedagogik och i alternativ till aga. Alla, från inspektören till lärarna, barnen och medlemmarna i skolkommittén, kan få utbildning i barns rättigheter och barns deltagande. Barn kan komma samman och diskutera lösningar på sina problem i de ”elevråd” som finns i alla skolor där Rädda Barnen arbetar.

Om det nu är så lyckligt att kakaon blivit dyrare, kanske det innebär att bonden som odlar den får lite bättre betalt i framtiden. Då är det mycket möjligt att han kommer att välja att skicka fler av sina barn till skolan. Vilket särskilt skulle gynna flickors möjlighet att få skolgång.

Så gläds alla gottegrisar! Slut ögonen och njut av den dyra chokladen och försök se framför er hur lilla Koulibaly i Abengourou med stolt min knatar iväg med skolväskan guppande på ryggen. Kanske mamma och pappa tycker det är okej att hon går kvar länge i skolan i stället för att jobba - tack vare att världsmarknadspriset stigit så mycket att de nu kan försörja hela sin familj på den betalning de får för de go'a bönorna.

Ministern dammar av agalag

2008-09-04T21:28:00.003+01:00

Rädda Barnen har nu arbetat i två år med Rewrite the Future, för att 257 000 barn i Elfenbenskusten ska få gå i en trygg och bra skola. I två år har vi försökt få till stånd en formell överenskommelse, en konvention, med landets regering. Med ett sådant dokument i bakfickan får vi mer tyngd när vi samarbetar med lokala myndigheter runt om i landet, och vårt arbete får helt enkelt högre status.

Två år. Två utbildningsministrar. Och inget har hänt.

Men så kommer plötsligt meddelandet att utbildningsministern kan träffa oss en vecka senare, onsdag 3 september kl 10 för att underteckna konventionen. Och, får vi veta, händelsen kommer att bevakas av TV, två radiostationer och de fem största dagstidningarna.

Beskedet sätter naturligtvis fart på oss. Fram med dokumentet som vi skrev för två år sedan. Ändra ett datum här, fräscha upp där och så iväg till ministeriet med det. Varpå ministeriet strax meddelar att de flyttat på mötet till dagen före, 2 september!

Men vi hann. Rädda Barnens utbildningsfolk jobbade och lobbade på bra. Inte nog med att de la in tuffa krav när de skrev Rädda Barnens tal som skulle inleda den högtidliga ceremonin. De hade också sett till att ministerns talskrivare fick veta vad vi skulle säga innan han skrev ministerns svarstal. En oslagbar kombination.

Rädda Barnen talade i mötet om vikten av att undervisning om barns rättigheter blir ett obligatoriskt ämne i lärarutbildningen. Ministern sa i sitt tal att det låg honom varm om hjärtat att barns rättigheter integreras i lärarutbildningen. Och, la han till, däri ingår barns rätt att inte utsättas för aga och förödmjukande behandling i skolan.

Rädda Barnen påminde i sitt tal om en trettio år gammal reglering som förbjuder användandet av aga och förödmjukelser som bestraffning i skolan. Ministern uppmanade i sitt svar ansvarig handläggare på departementet att utan dröjsmål göra nödiga efterforskningar för att finna och reaktivera denna reglering.

Den största TV-kanalen sände kort därefter ett långt inslag där Rädda Barnen återigen fick chansen att tala om barns rätt till deltagande, om barns behov av skydd mot våld och om att barn inte lär sig bättre av att få på skallen i skolan. Varpå utbildningsministern gav tyngd åt våra budskap genom att uttala sitt stöd för det vi gör och kämpar för.

Rädda Barnen är en politiskt obunden organisation. Men i Elfenbenskusten kan vi inte låta bli att tycka att det är väldigt roligt att landet har en minister som så tydligt klargör att han vill att barn ska slippa stryk i skolan! Nu ska vi ligga på hans ansvarige utbildningsdirektör för att se om han hittar reglering no 79-45/MEN/DPGES långt, långt nere i dokumentskåpet. Sedan ska vi se till att den hamnar på hedersplats högt uppe på väggen i vartenda klassrum i de 136 skolor vi jobbar med i dag.

Tjejer tar sig ton

2008-08-11T21:23:00.005+01:00

Skolinspektören i Grand Bassam, någon timmes resa från Abidjan, har bett att få träffa oss. Hon berättar med bister min att några flickor från ”elevrådet” i skolan i närheten nyligen kommit knatande till hennes kontor för att klaga över att skolans vakter inte fått sin lön i tid.

Hon vet att Rädda Barnen uppmuntrar barns egna initiativ och aktiva deltagande. Kanske tycker hon att det blivit för mycket av det goda? tänker vi, och ser antagligen så oroliga ut som hon hoppats.
För efter en konstpaus fortsätter inspektören:
- Och de har rätt! Det är viktigt för barnens säkerhet att vakterna får betalt så att de gör sitt jobb.
Man anar att bakom den bistra minen tycker hon att det är ganska kul att kunna berätta det här. Barn, tjejer dessutom, tar sig ton i Côte d’Ivoire.

När vi lite senare pratar med barnen i skolan, bekräftar de stolt att jodå, så är det. De har varit hos inspektören och klagat, så nu har det ordnat upp sig.

De tycker att det blivit bättre på flera sätt i skolan sedan Rädda Barnen började jobba där.
- Nu är det inga förseningar heller, säger dom.
- Nähä, säger vi och nickar och försöker se ut som om vi förstått. Men till sist måste vi fråga:
- Vaddå förseningar?
- Jo, förklarar barnen tålmodigt, förut kom lärarna ofta för sent till skolan och då fick vi inte lika mycket undervisning och så fick vi gå om för att vi inte klarade proven. Men nu när Rädda Barnen jobbar med den här skolan kommer lärarna när de ska och vi behöver inte gå om.

I vår planering försöker vi tänka ut vad vi vill uppnå med vårt arbete, hur, när och med vem. Vi gör målbeskrivningar, formulerar indikatorer och vilka resultat vi förväntar oss. Men att vårt samarbete med den här skolan skulle leda till att eleverna klarar sig bättre för att lärarna kommer i tid var ett resultat vi nog inte hade tänkt på. Och frågan är om vi någonsin skulle fått veta det här om vi inte pratat med barnen. Vilken lärare skulle avslöja något sådant? Länge leve barns deltagande!

Lagens långa arm och stora törst

2008-08-09T19:29:00.007+01:00

Det börjar mörkna när jag lämnar jobbet strax efter sex. Av säkerhetsskäl borde jag inte ha stannat så länge på kontoret. När jag just satt mig i bilen för att ge mig iväg hem, kommer en stor svart pickup emot mig på den smala vägen. Bilen signalerar med strålkastarna att jag ska stanna. Jag ser ordet POLIS i stora vita bokstäver och sex, sju uniformerade representanter av kåren både inne i bilen och på flaket. Jag låtsas som om jag inte förstår deras blinkande utan försöker diskret rulla iväg, förbi dem. Men den gubben gick inte.
- Ni kan väl inte åka, madame, när vi kommer och hälsar på, säger mannen vid ratten med myndig stämma.
Jag förklarar i lika allvarlig ton att jag suttit och väntat på dem i över en timme, men när de aldrig kom gav jag upp och bestämde mig för att åka hem.

Han vet lika bra som jag att det inte är sant. Och jag är inte säker på att han gillar att man skämtar med myndigheterna. I alla fall klämmer han snart fram med sitt ärende.
– Madame, säger han, vi åker förbi ert kontor varje kväll och tittar till huset så att det inte är inbrott på gång.
– Det är väldigt snällt, det tackar vi för, säger jag och försöker låta artig.
– Jamen, madame, allt det här åkandet, det gör att det går åt bensin!
– Ja det förstår jag, men tyvärr kan jag inte hjälpa er där. Bensinpengarna sitter ekonomichefen på, svarar jag beklagande.
Polismannen tittar långt på mig.
– Men madame, det skulle sitta fint om det kunde stå en back med dricka här utanför ert kontor när vi kommer förbi på natten och är törstiga.
– Tyvärr, monsieur, envisas jag, det är lika illa där. Det är ekonomichefen som sitter på nycklarna till drickakassan också. Jag kan tyvärr inte lova nå’t. Men jag ska prata med honom.
- Men bestämmer ni ingenting här? säger polismannen besviket.
- Nej inte mycket, säger jag. Och framför allt inget som har med drickabackar att göra.

Och så får jag åka iväg. Efter en vanlig dag på jobbet.

I Côte d’Ivoire är det inget folk lyfter på ögonbrynen åt att polisen kommer så här och tigger. De har stått i snart sagt vartenda gathörn, vinkat in bilar, mest taxi, som är stan's vanligaste transportmedel. Ibland hävdar de en trafikförseelse som anledning, men systemet har blivit så etablerat att folk, särskilt taxichaufförerna, helst bara vill betala och sedan komma därifrån så fort som möjligt för att inte förlora mer tid.

Att så många yrkeschaufförer måste betala den här typen av ”avgifter” i Abidjan och längs vägarna ute i landet på diverse checkpoints bidrar till att priserna blir höga i landet.

Men nu i sommar har polisens extraknäck plötsligt mött svårigheter. Regeringen har, efter påtryckningar från befolkningen, satt ner foten och krävt att det upphör. Så plötsligt ser man inte lika många poliser i gathörnen. De man ser dirigerar trafiken. De andra vet jag inte vart de tagit vägen. Kanske har de börjat ta itu på allvar med den höga kriminaliten. Det ska bli val i slutet av november enligt planerna. Så sittande regering försöker städa. Oavsett om det blir val eller inte, och oavsett hur det går i valet, känns det som att utvecklingen just nu går lite framåt i landet.

Mote med ministern

2008-07-17T12:52:00.003+01:00

-“Jag vill ha ett avtal med er! Radda Barnen, UNICEF och Roda Korset.Det ar dom viktigaste jag har att arbeta med som minister.”

Socialministerns vantsal ar fylld. Pa torsdagarna har hon oppet hus pa ministeriet. En man har ett fellakt benbrott. En annan – universitetslarare – vill ha hjalp till en horapparat. En kvinna har med sig en stickning. Vantan kan bli lang. Tror hon.

-”Det dar benbrottet kommer inte att laka bra” sager en pessmistisk man till han med benbrottet ”..du ar ju inte langre sa ung och da laker inte skador lika fort..”

-”Men jag har tankt bli 120 ar och da ar jag ju bara halvvags sa darfor ar jag fortfarande ung.”

Det galler att fa tiden att ga i ministerns vantsal. Och tiden gar. Men till slut ar det var tur. Ministern ursaktar sig Hon vill ha oppet hus pa torsdagar, men folk har verkligen uppmarksammat detta.

Hon har begransade resurser. Hela ministeriet ( som tacker kvinno, socialtjanst och religiosa fragor) har en budget som omfattar 4 miljoner dollar. Det racker inte langt. Inte for allt som ska behova goras. Hon oroar sig for det okade antalet gatubarn i de storre staderna. Hon bekymrar sig for hur man ska na ut till de mest avlagsna, vaglosa omradena. Hon vill koordinera vad olika aktorer gor. Hon vill att vart arbete ska inga i den planering ministeriet gor for varje ar. Hon vill veta vilken organisation som gor vad och om hur olika organisationer kan hjalpa till att hoja ministeriets kompetens. Om detta ar vi overens. Vi har haft ett gott samarbete med socialministeriet, men det har varit ad hoc och ofta har vi fatt tag pa varandra i sista stund.

Hon vill ha en annan ordning. Samverkan. Gemensam planering.

Vi ar overfortjusta. Antligen.

Vi vill ju ha med socialministeriet som en drivande kraft i den kompetensutveckling vi arbetar med. Vi vill samarbeta med dem om hur vi far ut kunskaper om den nya barnlag som parlamentet debatterar nu i dagarna. I ett land med ett fatal professionella som arbetar med barnfragor ar det ett skriande behov av kompetent personal. Vi vill utbilda och stodja lokala ’barnavardsnamnder’ men dessa behover ha ett stod fran ministeriets socialarbetare – det fatal som finns. Vi ska nu se till att avtalet med ministeriet omfattar hur vi gemensamt bygga upp lokala ’barnavardsnamnder’ och hur dessa ska kunna fa stod fran ministeriet. Vi behover ocksa se till att socialarbetarna har kompetens i att spara upp familjer till barn som skilts fran sina familjer (genom kidnappningar, under naturkatastrofer, vid militarrekrytering) och framforallt stotta barnen nar de kommit hem, sa att de inte soker sig tillbaka till militaren eller till ett liv som gatubarn.

Sa visst ska vi ha ett avtal. Mer an garna.

Fore detta barnsoldat...

2008-07-17T12:08:00.003+01:00

I ett land i krig och med fa mojligheter att forsorja sig, har armen blivit en lockelse for tusentals barn. En av dom som var barnsoldat under kriget – som slutade 2006 – var Joseph. Var informator – Nancy – tradde honom. Han ar idag 17 ar och student pa en av de tre yrkesskolor som Radda Barnen driver i sodra Sudan. Alla studenter har sin bakgrund. Har ar Josephs;

Han berattar att han ville gora allt for att hans familj skulle fa det battre ekonomiskt. Som 13 aring lamnade han familjen for att bli soldat. Han visste inte riktigt vad det innebar att vara soldat. Han hade visserligen mott andra killar som var soldater och de verkade ju ha det helt ok.

“Those boys always had money. Some good boys brought their money home but some spent it on cigarettes, alcohol and eating goodies from the market when they left the army,”sager han.

Vad han inte visste da var att de har killarna hade rymt fran armen.

“It never occurred to me that they ran away because of any hardship or abuse at the barracks. I interpreted their return as an early retirement and with a hefty retirement bundle of money.”

Nar han lamnade hembyn – utan att tala om vart han gick- sa vantade flera dagars vandring. En vandring pa vag till militaren. Han blev valkomnad med oppna armar. En till volontar som kunde utfora enklare arbeten fanns det alltid plats for.

“Initially I was treated very well. All I did was clean shoes for the senior officials in the unit I was assigned to,” sager Joseph. Men det var de forsta dagarna. Han visste inte hur han skulle gora for att fa mat. Ingen berattade de fot honom. I tre dagar var han utan mat tills han svimmade av.

“The feeling of hunger is like a knife cutting through your stomach. And the cutting never comes to an end.”

Han vaknade upp. Roster omkring honom. De var de andra pojkarna. De petade pa honom, han horde nagon saga ” He is still alive!” Nagon hallde vatten over honom. En av de aldre pojkarna gav honom majsgrot.

Nar han piggnat till berattade en av de andra pojkarna att han maste andra stil och fixa mat at sig sjalv och inte vanta pa att nagon ska erbjuda honom det. Han maste gora allt han kan, ja till och med stjala mat. Har maste man ta hand om sig sjalv!

Joseph upptackte att nar de vuxna soldaterna hade druckit och var berusade kunde han passa pa att stjala resterna av deras mat. Sakta borjade han anpassa sig till livet som hjalpreda at de vuxna.

Tva ganger per ar fick soldaterna lon hade han hort. 100 dollar varje gang. Joseph sag fram emot detta. Da och da tankte han pa sin familj. Han visste inget om hur de hade det. Var dom bekymrade over honom? Nar soldaterna lamnade lagret for att ge sig ut i strid, blev hans hemlangtan allt starkare.

Varje gang soldaterna kom tillbaka saknades det nagon. De blev allt farre. Uppenbarligen hade de dott i strid, men ingen fragade. Det var bast att inte veta. For att fylla i luckorna sa borjade befalen rekrytera soldater bland hjalpredorna. De utlovades battre lon. Manga av pojkarna var glada for att slippa putsa skor, bara vatten, smorja in vapen, tvatta klader, stada hyddor och istallet bli en ’man’ vid fronten. Ett annat motiv var att fa forsvara sitt land.Nar freden kommer –sa skulle soldaterna fa bra jobb hos staten.

I borjan anvandes Joseph som spion.

-“I think of all the job/ranks I had during my time in the army, being a spy was the worst. Spying the enemy was dangerous and this was the job given to new recruits. Unlike being at the battle front, being a spy is a sure death ticket. The enemy won’t have mercy on you if you are a spy, irrespective of being a child! ,” sager han.

Hoppet om att en dag fa lon, att kunna atervanda hem med pengar holl hans mod uppe. Men aren gick och han fick ingen lon. Verkligheten kom alltmer ikapp honom. Inga pengar att komma hem med.

Han bestamde sig for att soka sig hemat och forsoka hitta ett jobb som kunde hjalpa familjen med forsrojning.

Ibland hade han sett UNICEFs och Radda Barnen bilar komma och prata med befalen. Nar Joseph fragade vad besoken handlade om sade de andra att de brukade komma for att fraga om barn som militaren borde frigiva. Nasta gang Joseph sag en bil fran UNICEF, gick han fram till en dam i bilen och sade att han ville hem. Hon pratade med befalet som hade tidigare sagt att inga banr fanns i lagret. Nu kunde hon visa upp Joseph och han fick aka med henne.

Nar de akte fran lagret vande sig Jopseh inte om. Han var radd for att befalet skulle andra asikt. Han kom till delstatens centralort dar Radda Barnen tog emot honom. De hjalpte till att leta upp hans familj. Efter 3 ar motte han familjen igen.

“We were happy to see each other. My siblings had grown and my mother had two other children. It seemed like I had been away for a very long time.”

Tva veckor senare kom Radda Barnen tillbaka till byn. Han fick ett statrtpaket som inneholl jordbruksredskap och moskitnat. De pratade ocksa med honom om yrkesutbildning. Han nappade direkt och nu nastan 9 manader senare ar han snart utbildad snickare.

“Save the Children and partners should continue, there are still some children in the army and if the officer there can release them then I believe they would be happy to be free,” ar det budskap som Joseph avslutar intervjun med.

...... Joseph ar inte hans riktiga namn och det ar inte han som ar med pa fotot.

Barnratts-akrobater

2008-07-05T10:48:00.003+01:00

Pa 2 minuter har de bytt om. Zebrarandigt. Pannband. Alla storlekar av barn.

Sma parvlar. Langa drasuter. Och sa satter de igang. Virvlandes fram over grusplanen vid den katolska kyrkan. Frivolter. Baklangesvolter. Hopp over knabojande kamrat. Hopp over pa handerna staende benspretande kamrat.

Vad har det har med barns rattigheter att gora?

Pojkarna – for flickorna finns i dansgruppen – forklarar. Man kan ju inte bara sitta och prata och prata. Det lockar fler att vara med om de gor nagot kul tillsammans. Som att agna sig at akrobatik. Da vill flera vara med. Och om man ska prata for en folksamling om barns rattigheter sa ar det ju battre att samla folk forst. Genom att akrobata.

Forstar du?

Barnrattsklubbar ar nagot som vi har arbetat med under flera ar i sodra Sudan. De har blvit en del av skolundervisningen. Barn samlas for att lara sig om sina rattigheter men ocksa hur man organiserar sig i en klubb. Under de senaste aren har klubbarna ocksa haft utbildning i paverkansarbete. Hur ska man fora fram ett budskap sa att vuxna lyssnar?

Och inte bara lyssnar – utan lyssnar och forstar.

Vi har markt att det ger mer effekt om barn pratar direkt till makthavare – framforandes sina budskap an om vi formedlar dom vidare fran barnen. Vuxna sitter i moten alltosmoftast med andra vuxna. Vi vet nastan vad som kommer att sagas redan innan motet borjar.

Nar barn kliver in och sager vad de vill – sa hander det nagot. Det gar att se hur vuxnas oron spetsas till; vad modiga dom ar! Sa dar framfusig var jag inte som barn! Inte vagade jag prata till vuxna!

Och sa ar det. Barn tiger nar vuxna pratar. Men det ar en annan installning nu. Fran hogsta ledningen i sodra Sudan har man gjort klart att det ska lyssnas pa barnen. Och det sker nu.

Och annu fler kommer for att lyssna om det akrobatas lite forst.

Allt stannar av ......

2008-07-04T06:18:00.003+01:00

8 klassrum toms pa nagra sekunder. Sexhundraattio barn kommer rusandes.

Senast jag var i War-awar sa var vaggarna och taken pa plats. Gropar var gravda for latriner.Tva gropar for flickor, tva for pojkar och tva for larare. Det var i december forra aret. Skolan ekade tom. Nu har det gatt ett halvar. Skolan har varit i gang sedan i mars. Det ar bara vattnet som saknas – idag far det baras till skolan – for att det hela ska fungera. 8 klassrum racker dock inte till. Arskurs 5 far sitta under ett trad. Bankarna till klassrummen har inte heller blivit fardiga annu. Men skolan fungerar. Fast inte just nu.

Alla barnen rusar emot oss.

-Kavadja! Kavadja!

Tva framlingar pa besok. Da fungerar inte undervisningen. Inte for stunden. Men sa fort vi har akt ivag och slutat stora sa ar klasserna tillbaka till det normala (lovar rektorn).

En skola till betyder att vi kommer ett litet steg narmare malet som regeringen har – att 52% av alla barn i Sudan ska ga i skola mot slutet av 2009. Det later inte imponerande - det ar ju bara halften av barnen - men idag ar det farre an 25% som gar i skola. Och da blir en fordubbling pa 1,5 ar imponerande. Denna fordubbling innebar att en miljon barn ytterligare ska ga i skolan. En miljon. Och i War-awar har vi bidragit till 680 ytterligare barn. Det gar langsamt men det gar att ratt hall.

Det tragiska ar dock att fa av dessa barn ar flickor. I War-awar ar 200 av 680 elever flickor, berattar rektorn stolt. Det ar bra, men sa ser det ut i manga skolor. Det ar manga flickor i de lagre arskurserna, men ju hogre upp i skolsystemet vi kommer – ju farre flickor finns det dar. Antalet kvinnliga larare ar lagt – mindre an 15%.

Om detta resonerar vi i nasta by – Malualkon- dar en ’barnavardsnamnd’ har samlats. 5 man och 3 kvinnor.- med pa bild. Aldre respekterade bybor. De resonerar omkring hur fler flickor ska komma till skolan. De har en losning men de vill forst hora vad vi har for forslag. Ett artigt lyssnande. Vi berattar om hur deras landsman i ett flyktinglager i Etiopien gjorde. Tva flickor valdes av de andra flickorna i varje klass for att vara stod till de flickor som inte tog sig till skolan. En sorts ’livvakter’ for att flickornas foraldrar var radda for att flickorna skulle raka illa ut pa grund av framfusiga flortiga pojkar. Den flickkommitte som skulle stodja nya flickor som kom till skolan – girls education support group – knackade pa dorr efter dorr for att locka flickor till skolan. Om en flicka sade att ”jo, nog vill jag ga i skolan men pappa later mig inte’ sa gick kommittemedlemmarna till sina pappor och bad dessa prata ’forstand’ med den trilskande pappan. Och det hade effekt. Fler och fler flickor kom till skolorna.
Ett sidoresultat var att pojkarna blev lite smasura over den framgang flickornas stodgrupp hade. Men surheten gick raskt over. De bildade –Boys empowerment group (BEG) - kanske inte den basta av alla forkortningar, men det struntade dom i. Fragan var
- Vad kan pojkar gora for att se till att flickor inte blir trakasserade?

Och svaren hade pojkarna sjalva. Att stodja de flickor som vill ga i skolan och se till att pojkar pratar med de pojkar som ar alltfor framfusiga.

Detta exempel ger vi till ’barnavardsnamnden’.

Det var dock inte riktigt vad de hade tankt sig. En flickskola vore battre. En skola bara for flickor. Det vore battre, sager en och de andra nickar instammande.

-”Vi ar tacksamma for ert forslag men vi hade tankt oss nagot annat.”

Och varfor inte? Flickskolor var val ett satt att fa flickor till skolan en gang i Sverige?

Men det ar inte den vagen vi ska ga. Det finns genvagar. Dialogen ska fortsatta. Om det ar 50% flickor i forskolan ( i de fa forskolor som finns) och 40% flickor i arskurs 1 och 30% i arskurs 2 – sa tyder det ju pa en utveckling. Det galler att fa flickor att borja skolan sa tidigt som mojligt. Idag ar ofta flickor i arskurs 1 upp til10 ar gamla och det gor att nar de kommer upp i arskurs 4 sa ar de redan 14 -15 ar .. och ”da ar man ju vuxen” – tycker omgivningen och ser till att flickan tas bort fran skolan, for att skota hem eller gifta sig.

Allt sant har tar tid att forandra – ett satt ar att fortsatta dialogen, att lata barnen sjalva fa beratta om vad de vill ... och se till att fler forskoleklasser startar sa att det gar att visa familjerna att flickor mar bra av att ga i skola.

Precis som pojkar.

En dag pa kontoret....

2008-06-21T06:40:00.003+01:00

Det borjar inte som en vanlig dag. Ett kassaskap ligger uppbrutet utanfor kontoret. Det tillhor engelska Radda Barnen, som vi delar kontor med i Juba. Over muren, klippandes upp taggtraden, misshandlandes en vakt har de tagit sig in pa det engelska finanskontoret och slapat ut kassaskapet och med en stor sten slagit upp den. Det var dock inte mycket pengar i skapet.

Eller sa borjar de vanliga dagarna bli alltmer. Antalet inbrott, attacker mot utlandska organisationer har okat. Detta sker i takt med att militarar och poliser borjar klaga pa att de inte har haft loner utbetalda under lang tid. Om detta har ett samband gar det bara att spekulera kring, men antalet unga arga bevapnade fattiga man okar stadigt.

Nasta arbetsinsats blir dock mer av det vanliga slaget. Forsoka ladda ner alla e-mail som samlats under gardagen. Det tar tid. Uppkopplingen till internet ar inte den basta. Eller den ar inte den basta. Den ar den samsta. Men tid finns det gott om sa det ar bara att se hur de olika meddelandena sakta glider fram pa skarmen. Eller lata bli att titta och gora annnat i stallet.

Da knackar det pa dorren. In kommer administratoren Abraham tillsammans med den ansvarige for barnskyddsfragor pa Socialministeriet, John. Vi har letat efter varandra i flera veckor for att kunna satta oss ner och planera tillsammans. Aven om Juba inte ar en stor stad – knappa 300 000 invanare – sa ar det svart att fa tag pa varandr. John har inte fungerande internet. Hans och min mobiltelefon fungerar inte heller alltid pa samma tider. Men har ar han och vi kan borja dela vara planer.

John ar orolig for det okande antalet av kidnappningar av barn i delstaten Jonglei. Han vill kalla till ett mote med aldre fran de olika befolkningsgrupperna som bor dar. Alltfor ofta attackerar de olika grupperna varandra med syfte att stjala varandras kor, men ocksa for att kidnappa barn. Ju fler barn man har, ju starkare grupp ar man. Detta maste brytas och John vill samarbeta med oss omkring detta mote.

Vi i var tur vill samarbeta med John och socialministeriet omkring att utbilda bade lokala socialarbetare men ocksa de barnrattskommitteer – community support groups –  som vi berattade om i forra inlagget. Utbildningen ska grundas pa ett material som Radda Barnen har arbetat fram tillsammans med FNs flyktingkommissariat – UNHCR, FNs barnfond – UNICEF och andra enskilda organisationer; Action for the Rights of Children – ARC. http://www.savethechildren.net/arc/

John blir intresserad. Vi ar eniga om behovet att att bygga upp lokal kompetens i sodra Sudan. 21 ar av krig gor att utbildningssystemet – bade grundskola och universitet - har raserats. Ska vi hitta kompetent personal fran sodra Sudan sa ar det de som har atervant efter flera ar av exil i utlandet. Vi enas om att samarbeta omkring att motivera givare att investera i larlingssystem. For varje expert vi har i programmet borde vi ha 2 lokala trainees som foljer med i varje steg och lar sig arbetet. Alla man pratar med tycker det ar en klok ide, men nar det val ar dags att plocka fram pengar for detta sa tittar man upp i taket och mumlar.

Sedan delar vi den oro vi har for parlamentets langsamma hantering av den blivande barnskyddslagen – Child bill. Den har nu legat for beslut av parlamentet i ett ar och processen gar langsamt framat. Alltfor langsamt.

Under forra veckans Day of the African Child ordnade John att barn fick traffa parlamentets talman och presidenten for sodra Sudan och stalla fragor. De flesta fragor handlade om den daliga skolan, men barnen fragade ocksa om barnlagen och vad som hander med den. Talmannen svarade att parlamentet arbetar pa fragan.....

Vi undrar om vi ska forsoka foresla en hearing dar parlamentariker kan fraga ut olika experter – eller om vi ska trycka pa parlamentet. Det slutar med att John ska ordna ett mote med oss och socialministern for att resonera tillsammans vad vi kan gora for att skynda pa parlamentet.

Samtalet fortsatter under en gemensam lunch. Fotboll. Hur kunde Sverige tro sig kunna besegra Ryssland:? Det ar ju ett stort land och Sverige ar val anda ett litet land? Eller hur?

Da mumlar jag och tittar i taket..

Efter lunch aker jag till FNs utvecklingsfond – UNDP. Ett avtal ska skrivas under. De ger oss nastan en miljon svenska kronor for att vi ska arbeta med vad pa bistandssprak kallas ’god samhallstyrning’. Rent konkret innebar det att vi ska arbeta med att paverka att barnskyddslagen antas av parlamentet, for att sedan se till att kannedomen om lagen sprids, att en barnvanlig version skrivs, att lokala myndigheter utbildas om lagen och hur den ska anvandas, att framforallt barn sjalva och deras familjer far kannedom om lagen. Media ska anvandas for att sprida kunskap om lagen.

Pa vag darifran stoppas jag av den nye chefen for ”uppbyggandet av ett civilt fredligt samhalle”projektet hos FN. Han ar ny i Juba. Han ar nyfiken pa vad Radda Barnen gor for att halla freden vid liv. Vi fastnar i ett samtal om utbildning av militarer i skydd av barn, om hur man kan halla barn borta fran att lockas till att bli militarer, om vara yrkesutbildningar som ger ett alternativ till soldatyrket. Om skolgang och hur konfliktlosning borde vara en del av laroplanen.

Sa ar Juba. Internet och mobiler fungerar inte sa bra.

Och det ar ju inte sa illa. Det gor att man haller oronen oppna och kastar sig over alla som man tror att man kan samarbeta med.

Det finns gott om brannande sol i Sudan. Men det finns ocksa gott om trad som ger skugga. Och plats for langa givande moten. (jag vet att jag tjatar om det... men sa ar det)

Och nu idag blir det inte mycket skugga. Svenska, Engelska och Amerikanska Radda Barnen i sodra Sudan har bjudit in till invigning av vart gemensamma landkontor i Juba. Redan klockan 8.00 pa morgonen ar de forsta gasterna pa plats. Barnen. Tillstallningen borjar kl 10.00...
Det galler att fa en bra plats i skuggan.

Gamla hederliga barnavardsnamnder....

2008-05-10T14:49:00.003+01:00

.... finns inte men skulle behovas. Folk ute i byarna och kommunerna som engagerar sig for barns valbefinnande och forsoker skrapa ihop de resurser som finns for att barn ska utvecklas sa positivt som mojligt. De manniskorna finns i byarna, men som enskilda individer. De behover samlas. De behover samarbeta. En skara manniskor gor mer nytta en en ensam individ – eller en bistandsorganisation som inte kan finnas pa plats hela tiden. Inte i varje by.

En gammal hederlig barnavardsnamnd helt enkelt.

Statens langa tentakler ar kortai sodra Sudan. De nar inte ut till alla byar i ett land dar 40 kilometer vag tar tva timmar att kora nar det ar som varst. Om nu en vag finns.

Nar Radda Barnen i samarbete med utbildningsministeriet bestammer oss for att bygga en skola – eller restaurera en skola - sa ar motet med byn dar skolan ska ligga det forsta steget. Ett avtal gors upp – om Radda Barnen bidrar med byggmaterial och gor grundarbetet – vad kan da byn bidra med? Sand och vatten till att blanda murbruk? Arbetskraft? Grava latrin? Det ar inte Radda Barnens skola som ska byggas – det ar byns skola. Nasta samtal – nar skolan borjar bli fardig – ar hur den ska underhallas sa den racker i manga ar.

Till sist men inte minst – hur ska byborna se till att sa manga barn som mojligt – utan nagon diskriminering av flickor eller barn med handikapp – ska kunna ga i skolan.

En s k Community support group ar sjalva formen for samarbetet med byn. Idag har Radda Barnen varit med om att starta 217 sadana grupper i sodra Sudan. En del fungerar utmarkt, andra far ’vackas upp’ gang pa gang. Precis som barnavardsnamnderna i Sverige. En del grupper har sett till att flickor inte gifts bort tidigt i byn. Andra har en lang lista med onskemal nar vi kommer pa besok. En del ser till att manga flickorgar i skolan. Andra mots bara nar vi kallar till mote.

Vi vet nu av lang erfarenhet av arbete med dessa grupper att det ar nodvandigt med en standig kontinuerlig dialog. Moten i tradens skugga om vad byn kan gora gemensamt for att skydda sina barn fran faror men ocksa for att se till att alla barn far ta del av skola. Manga langa moten. Manga langa samtal. Vi kan stalla fragorna men vi kan inte ge alla svaren. Vi kan beratta om hur andra bygrupper har gjort. Vi kan se till att grupperna traffar varandra for att lara sig av varandra.

Grundlaggande utbildning behovs. Det finns traditionella losningar som inte alltid ar barnvanliga. Om en flicka blir valdtagen – sa kan tyvarr en losning besta i att hon gifts bort med valdtaktsmannen. Ingen annan vill ju gifta sig med henne. Tanker man. Det behover utbildas och samtalas omkring barns rattigheter. Det behover samatalas om hur alla i grunden kan tycka att en del traditionella losningar ar fel men anvands anda. Traditioner gar att forandra. Ibland tar det tid. Men den basta metoden ar inte att tala om for folk hur de borde agera –utan samtala ofta och mycket om hur saker och ting skulle kunna ske pa ett mer barnvanligt satt.

Vi har lart oss att nar barn sjalva berattar for de vuxna om vad de tycker om den behandling de far – ex vis nar lararen i skolan ordnar disciplin genom aga – sa hajar de vuxna till. De ar inte riktigt vana med att barn uttrycker sina asikter och har alternativa forslag – inte i Sodra Sudan men inte heller i Orkelljunga eller Skara. Den forsta forvaningen slutar dock ofta med eftertanke och fortsatt resonemang.

Det finns gott om trad som ger en bra skugga i sodra Sudan. I den skuggan finns det plats for manga att motas och resonera om hur barn ska fa ett battre liv.

Vagen tilbaka........

2008-05-01T11:11:00.003+01:00

Dom vill tillbaka. Tillbaka till militaren. De avvapnade barnsoldaterna. De som ska tillbaka till sina familjer.

Varfor?

-"Nar jag ar hemma hos min mamma och mina 5 syskon sa blir jag en till mun att matta. Hon ar ensam. Nar jag var hos militaren hade jag mat, jag hade tak over huvudet, jag hade ett vapen. Nu hemma ar jag till besvar. Hon har inte rad med mig."

I ett land dar 9 av 10 lever pa mindre an 6 kronor om dagen ar det inte latt att vara ett barn som ska aterforenas med sin familj efter flera ar hos militaren. I militaren hade du makt - du var Nagon. Du hade ett vapen. Vapen ger makt. Som soldat har du makt. Som fore detta barnsoldat ar du ytterligare en mun att matta.

Petra och Kristina fran Radda Barnens kommunikationssektion ar pa besok. De fragar pojken hur gammal han ar. Han vet inte. Han fragar sin mamma.

-"12 ar" blir svaret.

Han vet inte sin alder, men han vet hur det ar att hantera ett vapen. Han vet att han ar en borda for sin mamma.

Vi vet att avvapning inte ar enda losningen pa problemet med barnsoldater. Det maste ocksa finnas ett civilt liv att leva i - inte bara overleva i.

Visst ar dom glada - familjerna som far tillbaka sina barn. Visst ar dom glada - forst. Men sedan kommer vardagen. En till som ar hungrig.

En efter en atervander de till militaren. De f d barnsoldaterna.

-"Dar vet jag atminstone hur morgondagen ser ut, dar ar jag inte en borda.."

Det ar inte ett latt val - att valja mellan att vara en vapenbarare eller en borda for sin mamma.

Val ar aldrig latt nar alternativen ar fa och daliga.

Darfor maste vi se till att valen blir fler. Att bo hemma och pa sikt kunna bidra till familjens forsorjning. Yrkesutbildning? Du kanske kan bli murare eller snickare eller sommerska istallet for att vara barnsoldat?

-"Men jag kan inte snickra.."

-"Vi har en yrkesskola i Akot. Skriver du in dig dar sa kommer du att fa en 9 manaders yrkesutbildning. Det finns killar och tjejer i din kommun som har gatt igenom den kursen. Du kanske vet dom dar tre killarna vid marknaden som snickrar mobler? De har gatt i skolan och har ny en mobelverkstad.."

-"Kanske...Jag kan titta pa skolan i alla fall"

Det racker inte med att Radda Barnen ensamma pekar pa olika alternativ som ar battre an att vara en borda hemma eller att vara barnsoldat. Andra maste ocksa ge samma budskap. En viktig grupp ar militaren. Det ar de som moter barnen som knackar pa porten till militarbarackerna. De maste veta vad de ska svara. Darfor utbildas de. Forst utbildar vi befalen. Vi vet att unformskladda helst lyssnar till andra uniformskladda. Darfor har vi en skara utbildade militarer som sprider budskapet till soldater om hur man ar en barnvanlig soldat.

- A good soldier. Sa heter serietidningen som alla soldater far efter att ha gatt en utbildning om barns ratt. Vad ska en soldat gora for att trygga barns uppvaxt? Hur ska en soldat vara en god pappa? Eller en god mamma? En god soldat? Vad sager man som soldat till de barn som vill bli rekryterade? Vilka alternativ kan man visa pa?

Lika viktigt ar att forebygga att barn blir soldater. Vi vet att det ar fattigdom som driver barn till barackerna. I sodra Sudan blir man inte tvangsrekryterad. Inte av annat an av hungertvang. 2 barn av 10 gar i skola idag. De andra 8 barnen skoter boskap, arbetar pa marknader, ar bortgifta vid unga ar eller ...soker sig till militaren. Vi vet att barn som gar i skola inte riskerar lika latt att bli soldater.

Sa dar ar vi igen. Skolans betydelse. Utbildning ger valmojligheter. Fler valalternativ an att vara soldat – eller en mun for mycket att matta.

En lang vag...

2008-04-24T15:35:00.003+01:00

Det ar examensdags pa yrkesskolan. 120 elever har under 9 manader lart sig olika hantverk - somnad, mureri, snickeri, odling. Det ar dags att fa sitt certifikat och lyssna pa alla tal fran fullmaktiges ordforande, FNs delegat, en representant fran studenterna och Radda Barnens personal. Men vanta.......Yrkesskola som drivs av Radda Barnen? Varfor? Pysslar verkligen Radda Barnen med sant?

Jo, det gor vi. Och det har vi gjort i aratal. Anda sedan 1999. Vi fann da tva grupper av ungdomar som inte hade nagon skolgang och inte heller ville eller kunde borja i arskurs 1;
- avvapnade barnsoldater som inte kunnat ga i skola under kriget,
- ungdomar som fyllt 14 ar och inte kan tillgodogora sig utbildning tillsammans med 7-aringar. Att de inte hade gatt i skolan tidigare beror pa att det inte fanns en skola i deras byar nar de vaxte upp. Fortfarande 3 ar efter det att inbordeskriget har upphort, sa ar det bara 20% av barnen i sodra Sudan som gar i skola.
Yrkesskolorna ska ge ungdomar mellan 14 och 22 ar bade -sjalvklart - en yrkesutbildning men ocksa det vi kallar for 'life skills' - livskunskap. Detta ar kunskap om rattigheter, om hur man skyddar sig mot hiv/aids, konfliktlosning och inte minst att lara sig att lasa och skriva.

I ett land som sodra Sudan, ett av de stallen pa jorden dar det ar svarast for ett barn att vaxa upp, racker det inte med att enbart agna sig at paverkansarbete, uppbyggnad av ett barnrattsintresserat civilt samhalle och utbildning av olika makthavande aktorer. Vi maste ocksa under perioder arbeta med direkt arbete - bland annat se till att f d barnsoldater har ett yrke de kan forsorja sig pa. Visst finns det andra organisationer som ocksa arbetar med liknande men landet ar sa oerhort stort - 670 000 kvadratkilometer- nastan 1 1/2 ganger sa stort som Sverige - och vagarna ar nastan obefintliga, sa alla maste dra sitt stra till stacken. Aven Radda Barnen.

Till den skola i Northern Bahr el Ghazal dar examen pagar, har en del elever vandra till fots i 4 dagar for att komma till skolstarten. Nu vantar en vandring hem. 4 dagar i andra riktningen men nu med kunskap och verktygslada i bagaget.
I 2 ar till ska vi arbeta med yrkesskolor. Sedan ska vi fasa ut vara insatser pa det omradet och lata staten ta over skolorna. Vi vill visa pa konkreta exempel pa hur en verksamhet kan drivas - anvanda de kunskaper vi far pa vagen for att paverka staten - och sedan genom lobbying forsoka fa staten att ta sitt ansvar, bade for forskolor, grundskola, yrkessskola och hogre utbildning. For alla barn.

Det finns en lang vag att ga- inte bara for eleverna som nu ska hem, utan ocksa for en stat som som se till att fler an 20% av barnen kan ga i skola.

Men de 120 ar fardiga med sin yrkesutbildning. De har fatt sina certifikat, sina verktygslador och de har fatt dansa. /Hans

En miljon tack och mer…

2008-04-23T11:32:00.001+01:00

En kall vinterdag på ett torg i Sundsvall – Rädda Barnen samlar in pengar. En kväll i TV-soffan – Rädda Barnen samlar in pengar genom postkodslotteriet. Ett snack i fikarummet på jobbet i Malmö – Rädda Barnens lokalförening samlar in pengar.

Många små initiativ som tillsammans gör stor skillnad. Det är fantastiskt att veta att merparten av vårt arbete är möjligt tack vare det stöd vi får av privatpersoner i Sverige. Men det gör oss också ödmjuka. Varje givare måste få veta att just hans eller hennes bidrag är viktigt. Inte en krona ska få gå till spillo.

Jag önskar så att Vera på torget, Lasse i soffan och Anna i fikarummet skulle kunna se hur viktigt deras bidrag faktiskt är. Bloggen är ett sätt att försöka visa mötet med de barn det faktiskt til syvende og sidst handlar om. Ett annat sätt är förstås Rädda Barnens resultatredovisning.

För några veckor sedan skickade vi vår delrapport från Syd- och Centralasien till Rädda Barnen i Sverige. En siffra ur rapporten: 1,179,552. En miljon etthundra sjuttionio tusen femhundra femtiotvå. Så många barn fick direkt stöd av Rädda Barnen bara i vår del av världen 2005-2007.

Av dessa barn har jag personligen förstås bara hunnit möta en bråkdel. Men dessa möten säger en hel del om hur viktigt det är att vår kamp för barnets rättigheter fortsätter. I vår vardag nära den verklighet barnen lever i har vi glädjen (och frustrationen) att se hur viktigt Rädda Barnens arbete är. Det är tufft, svettigt, ambitiöst, fyllt av tårar och skratt .- det är mycket, men det är aldrig aldrig någonsin meningslöst.

Vi vet att det går att förändra. Vi har inte bara gett direkt stöd till över en miljon barn. Vårt arbete är långsiktigt och syftar till nå många miljoner fler barn. Här är några få exempel:

- Mer än 1,000 barngrupper har fått stöd att påverka och tycka till om sina rättigheter genom vårt utbildningsprogram.
- På ett år har vi fördubblat antalet flickor som går i utbildning i Rädda Barnens program i Afghanistan.
- Vi har ”empowered” (bidragit till att ge styrka) till barn-ledda organisationer så att de bättre kan övervaka, dokumentera och rapportera när barns rättigheter kränks.(Child Brigade; Mediagrupper, barnens bank för arbetande barn, barns alternativrapport till FN-kommittén osv.
- Vi har stött mer än 100 lokala organisationer i deras arbete att skriva alternativ-rapporter till FNs barnrättskommitté. Viktigt om regeringarna i Syd- och Centralasien ska ta barns frågor på allvar när budgeten fördelas och lagar skrivs.

Så många TACK Vera, Lasse och Anna. Vi behöver ert och många andra svenskars fortsatta engagemang för en mer rättvis värld.

Vi ska göra vårt bästa för att leva upp till förtroendet!

Fredrik

En annan sorts krig.....

2008-04-19T13:16:00.002+01:00

Ditt ode finns i ditt namn, sager Abraham Deng Kuot. Han arbetar sedan 8 ar for Radda Barnen i sodra Sudan. Han ar ansvarig for administration pa kontoret och dessutom ar han var lank till regeringen och ministerierna. Han forklarar sitt namn – Deng pa dinkaspraket betyder ”regn”. Kuot betyder ”pumpa”. Det vaxte gott om pumpor i hans hemby. Dessutom tror dinkafolket, som Abraham tillhor, att de ursprungligen skapades fran pumporna. Om det regnar sa vaxer pumporna. Regn ar en valsignelse. Regn medfor tur och lycka. Och han tycker sig ha varit en tursam och lycklig man. Han ar far till 15 barn.

Innan Abraham borjade arbeta for Radda Barnen var han militarbefal i rebellrorelsen SPLA. Att lamna det militara och borja arbeta for barns rattigheter ar nagot han inte angrar:

-“Sometimes we can’t change our past and what matters is what we do towards the future,”

Dar Abraham vaxte upp fanns ingen skola. Han sager att han hade tur genom att bli allvarligt sjuk, sa sjuk att han fick aka till en slakting i Khartoum. Nar han tillfrisknat behovde han stanna kvar for kontrollbesok hos lakaren. Hans slakting tyckte da att han borde ga i skola i Khartoum under tillfriskningsperioden. Och sa blev det. Det andrade hans liv. Att kunna lasa, skriva och beharska engelska har gett honom enorma fordelar. Fordelar som alla barn borde fa, tycker Abraham.

Langre fram i livet var Abraham med i rebellrorelsen SPLA. Han ar stolt over det, men sager att aren av krig och som militarbefalhavare har lart honom att det ar barn som lider mest.

“Being in the army is a horrific exercise. It calls for sacrifice and for an inner strength to fight and bring change. At that time all we wanted was freedom and development for our people; we didn’t think so many people would die or suffer due to the war. Ours was a simple calling to fight against the status quo.”

Som befal motte han barn som sokte sig till militaren for att hamnas sina dodade pappor, han motte barn som blev militarer for att de var overgivna och hade ingen annan som skyddade dom. Andra barn tyckte det var tufft med uniformer och vapen och anslot sig av det skalet.

Konsekvenserna blev ibland fruktanssvarda:

-”One of the older men in my group told a small boy to put away his gun carefully. But an argument started and the little boy was defiant saying he was also in charge and didn’t have to listen to the adult. He then bent down to tie his shoe lace. Unfortunately, he pulled the trigger and shot himself on the stomach. Many children died or killed because they didn’t know how to handle the weapons.”

Abraham sjalv blev skadad under kriget, sa pass manga ganger att hans ledning tyckte att det fick vara nog. Han skulle behovas i civil tjanst istallet. Han fick utbildning i engelska och fick ocksa vara med om kurser i samhallsarbete. Det var under en av de kurserna som han kom i kontakt med Radda Barnen. Vi kom till den by dar Abraham bodde och fragade om byn kunde utse frivilliga som kunde engelska och som hade engagemang for barns situation. Byn utsag Abraham. Sedan dess - 2001 – har han arbetat for och med Radda Barnen.

-”“I have been able to work for the development of my community and now I feel satisfied and I happy to see smiles so on the faces of children, to see governments respecting children and adults respecting children’s rights. I also feel satisfied when Save the Children raises the capacity of the Sudanese people.”

Cirkusen har lamnat Lokichoggio.....

2008-04-18T15:21:00.004+01:00

-Det kunde vara varre, det kunde vara som i Lokichoggio. Sa har dom sagt, dystergokarna nar man nagon gang har beklagat sig over dalig samordning bland hjalporganisationer. Lokichoggio. Knytpunkten for all humanitar hjalp - Operation Lifeline Sudan -till sodra Sudan under kriget. Dom som klagade over Lokichoggio menade att det var rena rama vilda vastern cirkusen dar. Organisation efter organisation som satte upp sina hjalpsandningscentraler pa ett okoordinerat vis. En flygplats – med en start och landningsbana – dar trafiken var intensiv. Plan efter plan med hjalpsandningar till sodra Sudan dar ett langvarigt krig pagick. Alla rusandes runt utan samordning. Sa sades det. Jag var inte dar, inte da, men Lokichoggio har gett material till flera bocker:

Philip Caputo’s – Acts of Faith, om hjalparbetare som slutar att bara radda liv utan faktiskt bevapnar guerillan (inte baserad pa en true story..)
Deborah Scroggins - Emma’s War, om en hjalparbetare som bestammer sig for att radda Sudan pa egen hand och karar ner sig i en guerillaledare och dor(based on a true story)
John le Carre – The constant gardener (beskrivning onodig)

Det var da. Bockerna ar skrivna och handlar om hjalparbete i Sudan pa 1990-talet. Under kriget. Nu ar Lokichoggio en krympande stad. Organisation efter organisation flyttar in i sodra Sudan, dar fred har ratt i 3 ar. 3 brackliga ar av fred men anda fred. Hjalpbehoven fortsatter vara enorma. Att bygga upp ett land efter 21 ar av krig gar inte i en handvandning. Det ar fortfarande bara 2 barn av 10 som gar i skola. Det rader fortfarande svalt pa en del hall. Det finns fortfarande ett otal landminor ute efter vagarna. Vagarna ja, de spolas bort av regnen under de manader da himlen oppnar sig – maj till augusti. Da svaller Nilen over alla sina braddar och traskmarkerna runtomkring omformas till ett hav. Och sa torkar det upp ..och vagarna ar borta bitvis.

Sodra Sudan – var man an borjar sa finns det massor kvar att gora. Sa fort en skola ar byggd av oss tillsammans med myndigheterna sa ar den skolan overfylld av barn. Barn som kommer vandrandes i tata led med stolar pa huvudet, for skolbankarna racker inte till. Och nar skolan ar fylld och fardig sa kommer nasta by 10 kilometer bort och sager att de ocksa behover en skola. Och nasta by... och nasta.

Fredsavtalet 2005 mojliggjorde upprattandet av en regering med delvis eget bestammande for sodra Sudan 2011 ska en folkomrostning ge rad at makthavarna om huruvida Sudan ska vara en eller tva stater. I vantan pa det gor den unga staten i sodra Sudan sitt basta, men deras expertis byggde pa att skota ett krig och styra de bitar av mark som de hade kontroll over. Nu ska de ha kontroll over och ge service till befolkningen i ett omrade som tacker halften av Afrikas storsta land- Sudan. Staten racker inte riktigt till. Inte annu. Viljan finns, men inte kunskaperna och resurserna. Inte annu. Barn prioriteras hogt, nar man haller tal. Barn prioriteras inte lika hogt, nar budgetpengar fordelas. Inte annu. Darfor arbetar vi stenhart nu for att parlamentet ska anta en ”barn-lag”. Finns den lagen som skydd for barn, sa maste lagen anvandas. Ska man anvanda en lag sa behovs det resurser. Utan lag – inga pengar. Sa ett forsta steg till att barn prioriteras aven utanfor hogtidstalen, ar att se till att loftena omsatts i praktisk handling genom en bindande lagstiftning.

Peta en makthavare i magen varsomhelst i varlden och be dom saga nagot om barn – sa kommer det....”barnen ar var framtid”... sa ar det i sodra Sudan, sa ar det i Askersund och Kuala Lumpur.

Peta en makthavare i magen varsom helst i varlden och fraga om de ska prioritera barn i sina budgetar sa kommer det undanglidande svar om behovet av satsning pa infrastruktur och arbetslinje och allt annat som maste prioriteras, men barnen ar var framtid och.....

Barnen ar inte var framtid.

De ar var nutid och var framtid.

Radda Barnen har funnits pa plats i sodra Sudan sedan 1994. Under brinnande krig. Vi markte att barn fran omraden dar kriget inte harjade, anda kom till flyktinglagren i grannlanderna. Varfor? Fragade vi dem. –For att kunna ga i skola, blev svaret. Sa da borjade vi satta upp skolor i sodra Sudan. Inte ska man behova bli flykting bara for att det inte finns en skola darhemma. Och sa har det fortsatt. Skola efter skola har byggts upp. Kull efter kull av larare har utbildats under barnens sommarlov. Barnrattsklubbar har bildats i skolorna. Barnsoldater har avvapnats och getts yrkesutbildning. Ar efter ar. 14 ar hitintills.

Och vi fortsatter. Nu planerar vi for nasta 4 arsperiod. Nasta ar gar vi samman med engelska och amerikanska Radda Barnen till ett Save the Children i sodra Sudan. Vi har enats om att arbeta med barns ratt till utbildning och skydd.

Mer om det i kommande rapporter.... och om hur vi ska undvika att cirkusen fran Lokichoggio flyttar till Sudan.

/Hans

Historiskt val i Nepal

2008-04-15T04:42:00.001+01:00

På Rädda Barnens regionkontor i Kathmandu ser vår nepalesiska personal med försiktig optimism på framtiden. Nu räknas rösterna i valet till den konstituerande församlingen i Nepal. Det står klart att valet, med nepalesiska mått räknat, måste ses som framgångsrikt. Valet var relativt fritt, enligt valobservatörerna, och enbart det faktum att det kunde genomföras ses av många som en seger för demokratin. Ifjol fick två försök att hålla valet ställas in.

Valutgången ser ut att bli en jordskredsseger för Nepals kommunistparti – Maoisterna. Partiflaggan med hammaren och skäran vajar lite varstans i Kathmandu. Förlorare blev Kommunistpartiet Marxist-Leninisterna och Nepals kongressparti. Det segrande partiet är stämplat som terrorister av USA:s regering efter de år då partiet ledde en väpnad kamp mot Nepals regering och, inte minst, mot monarkin. Inbördeskriget, där många barn användes som soldater på båda sidor, skördade mer än 10,000 människoliv.

2006 tecknades ett historiskt fredsavtal och sedan dess har alla partier, inklusive Maoisterna, regerat tillsammans och förberett det första demokratiska valet i Nepal på nio år. Denna övergång från militant rörelse till att ingå i en regering och därefter till att segra i förhållandevis fria val gör nog de nepalesiska maoisterna rätt unika. Jag kan i alla fall på rak arm inte påminna mig något annat exempel där en väpnad rörelse på detta sätt har gått från gerilla-krig till att vinna folkets stöd i fria val.

Rädda Barnen står naturligtvis utanför all partipolitik, men det hindrar inte att vi givetvis kan glädjas åt det faktum att det blodiga kriget har upphört och att Nepals utveckling nu tycks gå i demokratisk riktning. Det är, om politikerna håller sina löften, ett mycket viktigt framsteg för Nepals barn.

En annan glädjande sak var det initiativ Rädda Barnen och Unicef tog tillsammans då vi inbjöd alla politiska ledare att skriva under en gemensam deklaration om vikten av att prioritera barnets rättigheter när landets nya konstitution nu ska skrivas. Med detta gemensamma ställningstagande som grund finns det nu fog för optimism. Nepals barnrättsaktivister och väljare kan hålla sina politiker ansvariga. De löften som getts till Nepals barn måste hållas!

Fredrik

Youth in Broadcasting

2008-04-09T23:19:00.002+01:00

Igar halsade vi pa en skola i Tema utanfor Accra. Vi traffade barnen i skolklubben. De som ar med ar barn som vill lara sig mer om barns rattigheter och om hur de kan hjalpa andra barn som tex inte gar i skolan. Det var tre skolors klubbar som var samlade, sa det var manga barn. Vi fick ett valdigt fint valkomnande med malade affisher dar vara namn stod, vi fick ocksa valkomstsang och valkomsttal av barnen. Sedan hade vi fragestund dar vi och de fick stalla fragor till varandra. Vi talade lite om resurser i skolan och rektorn forklarade att det var lite battre pa skolan nu an forut eftersom de nu fick en skolpeng per elev. Skolpengen ar 3 dollar per ar och elev, sa forbattringarna var begransade. Det skolan framforallt saknade var en skolmatsal, nu fick barnen kopa sin mat fran sma stand pa skolgarden. Olika aktorer har varit i kontakt med skolan och sagt att de skall sponsra byggandet av en matsal, men hittills har ingen av dem foljt upp sitt lofte. Inte heller statens lunchprogram, som innebar gratis skollunch for alla barn, har natt Tema. Ungdomarna ar dock aktiva och intresserade av att diskutera situationen i deras omrade, tonarsgraviditeter, hiv/aids, vald mot barn, valdtakt och bristen pa mojligheter for barn pa landsbygden att ga i skolan var nagra av de amnen som togs upp av dem nar vi var dar.
Vi var ocksa pa besok hos omradets hovding som tog emot oss mycket hjartligt. Han ar mycket positiv till klubbarna och han skall bland annat hjalpa till med att hitta mentorer at ungdomarna bland professionella i omradet. Stodet fran hovdingen ar viktigt, da det visar for invanarna att man har forankrat det man gor hos befolkningen. Vi blev formellt inbjudna till nasta ars stora festival for att fira att denna folkgrupp bott dar i 50 ar. De blev forflyttade fran sin ursprungliga plats pga av byggandet av den stora kommersiella hamnen i omradet.
Idag pa eftermiddagen var vi pa Uniiq Curious Minds, Youth in Broadcasting. Forst satt vi med pa gruppens redaktionsmote dar de bestamde vad som skulle vara temat for deras sandning. De forberedde temat genom att definiera det och sedan diskutera det. Nar detta var klart gick vi till studion och blev intervjuade om Radda Barnens arbete i Sverige och varlden. Programmet kommer att sandas pa lordag kl 11, det gar att lyssna pa det live pa natet pa www.gbcghana.com, man gar sedan till Uniiq FM. Barnen och ungdomarna ar valdigt duktiga pa barnkonventionen och pa att reflektera och utveckla de fragor de satter upp som teman. Idag var det hur kulturella sedvanjor kan paverka barn och bade sedvanjor som framjar barns rattigheter och de som hammar togs upp. Bland annat att hade de en lang diskussion om alla implikationer som kvinnlig konsstympning kan ha.
Idag ar var sista kvall i Ghana, vi har atit var sista portion yam och sprayat pa en sista omgang myggspray. Imorgon aker vi hem, fyllda av nya intryck och av gladje over att ha fatt traffa sa manga hangivna barn, ungdomar och vuxna. De har valkomnat oss och visat oss att kampen for barns rattigheter i allra hogsta grad ar levande i Ghana.

Easter School, Child Rights Clubs

2008-04-07T22:56:00.002+01:00

Idag har vi varit i Winneba, eller Windy Bay som det tydligen hette en gang i tiden. Dar halls just nu ett forum for ungdomar som halls en gang per ar. Det ar ungdomar som ar med i Barnrattsklubbar pa sina skolor, dessa fors samman for att lara sig mer om barns rattigheter och skyldigheter fora att sedan kunna fora denna kunskap vidare till fler ungdomar pa sina respektiva skolor. Var samarbetsorganisation CRRECENT ar involverade i detta forum genom att man har forberett teman for gruppdiskussionerna och exempel pa fall som skall vara diskussionsunderlag. Tanken framover ar att skapa barnrattsmaterial som skall fungera som manualer for att barnen tillsammans med larare kan arbeta med dessa fragor pa sina skolor.
Idag var ministern ansvarig for barnfragor dar, chefen for departementet som behandlar barnfragor och manga andra representanter som arbetar med barnfragor pa olika satt. Daribland en gammal Radda Barnare som numera ar chef pa Unicef har, namligen Mali Nilsson. Hon namnde naturligtvis Radda Barnens arbete for barn i sitt anforande till ungdomarna.
Efter varje talare fick ungdomarna chans att stalla fragor och de stallde valdigt bra fragor dar de ofta stallde respektiva talare till svars for vad de egentlige gor och har gjort for barn och ungdomar. Efter en mycket lang, varm dag skulle sedan ungdomarna sitta i grupper och diskutera olika fragor som skall presenteras imorgon vid ett nytt forum. Ungdomarna ar samlade under 3 dagar.
Det tog oss sedan 1 timme att komma fran Winneba till Accra och sedan over 3 timmar att komma fran den sidan av Accra och till dit vi ar. Hastigheten varierade mellan stillastaende och 30km/timme. Detta har vi dock markt ar inget ovanligt i Accra. Vi har spenderat manga heta fororenade timmar i bil sedan vi kom hit. Sa utmattade men nojda ar det nu dags att sova for att imorgon mota annu en organisation som arbetar med barn.

Pa fortsatt upptacksfard i Ghana

2008-04-06T11:22:00.004+01:00

Sedan Street Academy har vi varit pa ett flertal stallen. Vi har varit i Parlamentet och fatt en bra och utforlig beskrivning av Ghanas politiska struktur. Parlamentet har paus just nu, sa vi fick till och med mojligheten att ga in i sjalva parlamentssalen. Ghana gar till val i ar, sa det ar full aktivitet pa den politiska scenen. Var lokala samarbetspartner vill forsoka fa till en paneldiskussion med de politiska kandidaterna ang barns rattigheter och problem, for att hoja medvetenheten hos dem och allmanheten. For att lasa mer om var samarbetorganisation kan ni ga in pa www.crrecent.org
Foljande dag bar det av till Newell School. Skolan startade for ca 6 ar sedan nar en man och hans hustru flyttade till ett omrade och markte att det var manga av barnen som inte gick i skolan, sa de borjade samla in dem, de byggde om halva sitt hus till skolsal och frun som var pensionerad lararinna undervisade barnen. Med aren blev det fler och fler barn och for 2 ar sedan registrerade de skolan formellt och det ar nu en privat skola for de fattigaste barnen i omradet. De ar nu 170 elever och de har aven undervisning pa hogstadieniva. Hogstadieeleverna huserar i ett hus en bit ifran den ursprungliga byggnaden. Det ar en villa som aldrig blivit fardigbyggd, men det finns golv och tak och vissa vaggar, Mr Martey, skolans grundare far anvanda byggnaden sa lange som bygget star still. Planen ar dock att hitta finansiering till att bygga ett till skolhus bredvid det ursprungliga.
Nar vi kommer till skolan vantar alla ivrigt pa oss och eleverna ger oss en dramatiserad dansforestallning som handlar om vad som hander om man skrapar ner och inte tar hand om sin miljo. De var mycket duktiga. Efterat hade vi diskussioner, barnen stallde fragor om barn och utbildning i Sverige och vi diskuterade fysisk bestraffning i skolan, ett amne som diskuteras bland manga i Ghana just nu. Barnen och lararna pa skolan undrade hur det var mojligt att uppfostra barnen utan denna typ av bestraffning. Det var mycket roligt att diskutera dessa fragor med barnen och deras larare.
Pa fredagen skulle vi blivit intervjuade av ungdomar for ett radioprogram Youth in Broadcasting, men tyvarr blev det flyttat till nasta vecka pga vissa byrakratiska hinder, det gor att vi inte kommer att hinna lyssna pa inslaget nar det sands eftersom vi redan akt da.
Vi akte dock till en Botanisk tradgard tillsammans med systerbarnen till en av vara Radda Barnen medlemmar. De arbetar ocksa med barn pa olika satt och kunde darfor beratta for oss om de arbete de utfort och utfor.
Igar bar det av pa en lang bilresa till Cape Coast, Ghanas forsta huvudstad, dar besokte vi Nationalparken Kakum, som ar en regnskog dar man har langa rephangbroar. Det var ett aventyr att ta sig over dessa svajande broar, men valdigt roligt. Sedan akte vi till Cape Coast Castle, det var fran borjan ett fort vars forsta del byggdes av svenskar (hor och hapna) och som da hette Carolusburg. Senare kom det att byggas ut och byta hander manga ganger tills engelsmannen tog over och det var ett av de stora centren for slavhandeln till Amerika. Det ar en sorglig och fruktansvard historia som berattas och det ar svart att forsta trots att man star i slavkamrarna att manniskoliv kan anses sa lite varda.
Det var sen kvall innan vi var ater i Accra och vi var alla trotta. Kommande vecka vantar dock besok till fler barn och ungdomar och det ser vi fram emot.

Storyn TV glömde!

2008-04-06T08:49:00.002+01:00

Kabul, Afghanistan

Så är det dags att återigen sätta punkt för en vecka i Afghanistan. Få platser berör mig så mycket. Kontrasten mellan det Afghanistan som är våra medarbetares vardag och det land som skildras i tidningar och tv hemma i Norden är milsvid.

Vi möter barn som är allt annat än offer. De är kapabla, de är framåt och de kräver respekt. De tar vara på varje minut av utbildning, men ställer krav på en fortsättning. De utmanar. Och framförallt är de möten vi har roliga. Det är aldrig långt mellan skratten – och det finns faktiskt en hel del hopp.

Jag vill så gärna att detta Afghanistan också ska få synas. Men det är svårt. Som i går. Då ville ett tv-team från Norge göra ett besök på en av de skolor vi stödjer. En chans för barnen att få möta världen utanför Afghanistan, det brukar vara uppskattat. Men så i sista stund, ändrade planer. TV-teamet ställer in. De har fått möjlighet att åka till fängelset och träffa en av dem som deltog i självmordsattacken på hotellet Serena där bland annat en norsk journalist dödades.

Jag förstår nyhetsvinklingen och med ett kort förflutet i media-branschen kan jag också inse det självklara i prioriteringen. Ändå svider det. Det kommer att bli ännu ett reportage som hamrar in den redan cementerade bilden av hopplöshet och domedagsstämning. Afghanistan som ett farligt och hopplöst förlorat land. Och igen glöms barnen bort, ännu en gång får inte deras röster höras.

Jag vill se en annan rapportering också. Jag är trött på storyn om barn som offer. Låt oss prata om den styrka barnen har. Jag ska ge tre exempel, häng med!

I vår årsrapport som precis har blivit klar från Syd- och Centralasien berättar vi om vad vi har lyckats åstadkomma tillsammans med de organisationer vi stödjer och inte minst tillsammans med de tusentals barn vi arbetar med.

Barn-till-barn-grupper. Barn i Rädda Barnen-stödda skolor har bildat kompis-grupper. De hjälper varandra, tar upp problem som drabbar deras kamrater och söker upp barn som inte kommer till skolan. Här finns en hel massa bra berättelser om hur modiga och tuffa barn är när de får utrymme.

Barnens media-grupper. Barn berättar om de svårigheter barn i Afghanistan möter – och om hur dessa problemen kan överkommas. Sorgliga berättelser om barnäktenskap och våld mot barn, men också om otroliga möten med lokala makthavare och om hur barns vardag faktiskt har förändrats till det bättre. Det senare på grund av andra barns solidaritet.

Flickorna i Bar Behar. Ett av flera exempel på hur barn har gått i bräschen för förändring kommer från byn Bar Behar. Tre flickor ställde sig inför den lokala Shuran, det lokala styret, och berättade om att de önskade fortsätta gå i skolan. I ett samhälle där flickor förväntas vara osynliga måste man vara mycket modig för att kräva sin rätt på detta sätt. Men efter att ha lyssnat på tjejerna bestämde sig två familjer för att skänka land där ett skolhus skulle kunna byggas. Och nu står skolan på plats.

Det här är tre exempel på den enorma kraft som barnen i Afghanistan har. Med det stöd Rädda Barnen förmedlar kan barn och vuxna åstadkomma förändring. Det senaste året har vi gett direkt stöd till 60,000 barn, vi har fördubblat antalet flickor som går i skolan och vi har påverkat politiska beslut som berör många hundratusentals fler. Nu ser vi framåt.

I en tid då dystra nyheter förmörkar rapporteringen vill vi gå emot strömmen.

Här är en positiv nyhet: Redan under 2008 ska Rädda Barnen nå mer än dubbelt så många barn som ifjol. Vi gör det med ditt stöd. Tack!

Fredrik

Street Academy, Accra, Ghana

2008-04-02T22:18:00.002+01:00

Vi har nu spenderat 2 dagar med barnen fran Street Academy. Barnen som gar pa Street Academy ar barn som av olika anledningar inte gatt i skolan. Vissa har lamnat skolan och andra har aldrig borjat. De fangas upp av skolans Field officers och erbjuds plats pa skolan. Barnen kommer fran Bukom som ar en av de aldsta stadsdelarna i Accra och de tillhor folkgruppen Ghan. Nar barnen gatt pa Street Academy sapass lange att de kommit ikapp sina jamnariga, sa flyttar de over till ordinarie skolor.
Pa tisdagen traffade vi rektorn Attaa Lartey och ungdomarna Michael, Elizabeth och David. De ar de forsta eleverna fran Street Academy som gatt ut gymnasiet och som hoppas borja pa universitetet till hosten. De flesta som klarar att fullfolja sina studier valjer att ga vidare till praktiska yrken. Ungdomarna satsar pa att bli revisor, advokat resp modedesigner, hittills har de klarat sig pa det stod de fatt hemifran och fran Street academy, men det ar svart for ungdomarna att fa till finansiering for universitetens terminsavgifter och litteraturkostnader.
I Bukom ar det valdigt manga barn som inte gar i skolan och det ar valdigt fa som avslutar hogstadiet. Darfor ar det en anmarkningsvard prestation av ungdomarna och deras mammor att de lyckats ta sig dit de ar idag.
Idag var vi tillbaka pa skolan och tittade pa en dansuppvisnig som barnen forberett och sedan akte vi till Bukom for att traffa nagra av barnens foraldrar eller andra vardare. Manga av barnen i Bukom bor med sina far- eller mormodrar, andra med mostrar eller sina mammor, inget av barnen vi traffade idag bodde med sina pappor och fick inte heller nagon typ av stod fran dem. Det ar ett mycket fattigt omrade, de flesta vuxna forsorjer sig som gatuforsaljare, fiskhandlare eller olika serviceyrken. Manga av barnen arbetar ocksa som gatuforsaljare och det finns manga barn som inte blir uppmuntrade till utbildning av foraldrarna som sjalva hellre arbetar som forsaljare eftersom de ser att kompisarna som gor det har en storre ekonomisk frihet, aven om den naturligtvis ar relativ.
David, Elizabeth och Michael var med oss hela dagen, ofta som tolkar, da manga av de vi talade med hade lattare for att tala Ghan. Som alltid nar man traffar nya vanner sa ar det trakigt att saga hejda, men vi hoppas hora fran dem aven framover.
Imorgon skall vi till en vanlig skola i ett utsatt omrade.
For narvarande regnar det och vi ar glada for det betyder att natten kanske blir lite sval.
IK Ghana aterkommer snart med mer nyheter fran Accra.

IC Ghana

2008-03-30T15:37:00.002+01:00

Har kommer forsta rapporten fran IK Ghana. Ulfhild Nordblom och Sara Granath steg pa planet mot Ghana igar morse och redan har vi hunnit vara i kyrkan med var vardfamilj, deltagit i barnaktiviteter i kyrkan och lyssnat pa Sondagsskolan som ar bade for vuxna och ungdomar. Ikvall har var vard Susan Sabaa anordnat en valkomstbjudning for oss har hemma hos henne. Imorgon mandag bar det av till kontoret och forsta riktiga arbetsdagen. Det ar mycket varmt, men det finns iallafall en svag bris utanfor som vi njuter av pa terassen. Var tanke ar att under var resans gang uppdatera och tala om vad vi ser pa vara besok pa skolor och andra stallen. Lasare far ursakta bristen pa vara svenska prickar, men hoppas att ni kan ha overseende med detta. Fortsattning foljer....

I verkligheten i nordöstra Rajastan

2008-03-07T13:07:00.003+01:00

I går kväll (söndag) kom vi fram till den lilla lodgen i Bharatpur där vi skulle övernatta. Bharatpur är en dammig mellanstor stad men som är känd för sitt naturreservat där flyttfåglar från hela Centralasien samlas. Vi tänkte att om det fanns en liten lucka kanske vi skulle kunna dit en kort stund eftersom det bara var 300 meter från hotellet. Men nu skulle vi ut i byarna.

Rädda Barnen jobbar oftast tillsammans med lokala organisationer i arbetet för att förändra för barn. Det är viktigt eftersom vi vill ha hållbara förändringar som fortsätter även när inte vi finns kvar. I Rajastan i Indien arbetar vi med SARD. På morgonen kom deras chef och berättade om projektet vi skulle besöka....

Indien är en blomstrande ekonomi med en stor medelklass. Ändå lever stora grupper under 1 dollar om dagen, 50% av barnen är undernärda och många går inte i skolan. Idag åker vi till en av de mest marginaliserade grupperna i Indien: Mewat. Där bor meo-muslimer, en grupp vars traditioner är i gränslandet mellan hinduer och muslimer. De lever av jordbruk och bor långt bort från alla Indiens storstäders bekvämligheter.

Efter ett par timmars skumpade i bilen kom vi till SARDS och vårt fältkontor. Vi blev mötta och visade runt och fick titta på det utbildningsmaterial som används för att lärarna ska använda sig av mer barnvänliga metoder. Ett exempel kan vara att istället för att bara läsa från en bok så får barnen använda sig av olika lekar för att lära sig räkna, läsa och skriva.

Vi kom sedan till den första byn. Vägarna var så dåliga att det inte gick att köra mer än 10 km/h.

När vi kom fram väntade barnen på oss i skolan. Först träffade vi lärarna och sen barnen. Det är det allra bästa och det vi längtat efter ända sen vi fick veta att vi kunde åka på den här resan. Allt resultat av hårt arbete som görs runt om i Sverige och världen syns där.

Pa besok pa Save the Children Bal Raksha Barat i New Delhi

2008-02-28T13:34:00.001+01:00

I ett nedslitet hus vid en litet torg ligger Indiska Radda Barnen. Hogt uppe pa den smutsiga fasaden ser jag var valkanda logga. Den tog tid att upptacka. Elin som har varit pa besok i New Delhi tidigare, konstaterar att ytterliggare en taxichauffor inte vet vart Bal Raksha, Barats (Radda Barnen Indien pa hindi) kontor ligger. Vi har akt runt ett tag, och var taxichaffor ser alltmer bekymrad ut. Till slut hittar vi upp till kontoret och tas emot av Nick som ger oss inblick i Indiska Radda Barnens katastrofarbete sedan oversvamningarna i Bihar , nara gransen till Nepal och Bangladesh. Befolkningen var varst drabbad mellan juni och september forra aret, men definitvt stora utmaningar finns kvar for att forbattra situationen for barnen i omradet. Varje ar ar det oversvamningar i det har omradet, men forra aret var de extra svara. Oversvamningarna kom och gick, vattennivan steg och steg- vatten vagrade att forsvinna.
Eftersom omradet ofta ar katastrofdrabbat jobbar Bal Raksha, Bharat med att befolkningen ska vara battre rustade nasta ar, nar oversvamningarna kommer. Som t ex tillgang till rent vatten, mojlighet for barn att ha nagonstans att leka och gora laxor, da det mesta annars ligger under vatten. Det handlar om att fa mat, klader och nagonstans att sova nar hemmet ar vattenfyllt, eller annu varre, bortspolat och forsvunnet.
Nick berattar vidare att arbetet handlar om att skydda barn mot trafficking under oversvamningarna i Bihar. Ungefar 90% av alla barn som rekryteras som hembitraden, pa hotell och restauragner, ofta under hemska omstandigheter, rekryteras fran Bihar. Manga av dem hamnar i storstaderna som New Delhi, Bombay, Calcutta langt ifran deras hem. Barnen har storst risk att bli ivagskickade under oversvamningsperioderna, eftersom det ar da som manga fattigare familjer ar under extrem press, och de fa besparingar de har maste anvandas for att overleva oversvamningarna, och fa sitt vattendrankta hus beboeligt igen. Alltsa, behovs det extra stod och resurser under oversvamningsperioderna for att forhindra att barn tvingas ivag fran sina hem, for en liten summa pengar. Manga moter inte sina foraldrar igen. Tillsammans fortsatter kampen och hoppas kunna fortsatta et langsiktigt arbete for att skydda barn mot trafficking. Vi ar glada och stolta over det jobb som gors har!
Fortsattning foljer. Imorgon far jag och Elin tillfalle att turista lite! Vi aker till den magiska och rosa staden Jaipur! Fulllastade med bakteriedodande sprejer, sa vi slipper den beromda magsjukan som drabbade Elin och typ alla andra som varit i detta fantastiska land.

Explosioner i Kabul och Kathmandu

2008-01-15T05:51:00.000+01:00

I går skakades både Kabul och Kathmandu av explosioner.

I Kabul attackerades det hotell där den norska utrikesministern befann sig. Minst sju personer dödades, bland dem en norsk journalist. Flera personer blev också skadade.

I Kathmandu detonerade en bomb i samband med den demonstration som sju partier anordnat inför valen i april. Sex personer skadades.

Rädda Barnen känner stor sorg och bedrövelse över det besinningslösa våld som återigen drabbar oskyldiga människor. Våra tankar går till de drabbades familjer. Våra tankar går också till de människor som indirekt drabbas när terrorhandlingar skadar utvecklingen i redan hårt ansträngda länder.

Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre säger i en kommentar att ”dådet påverkar inte Norges insats i Afghanistan. Tvärtom är det extra viktigt att den nu fortsätter”.

Rädda Barnen instämmer. I länder som Afghanistan och Nepal utgörs halva befolkningen av barn. För dem är omvärldens stöd och solidaritet livsviktig. Vi måste vara uthålliga i situationer som denna, vi får inte svika det förtroende barnen har gett oss.

När jag nu på morgonen talade med Rädda Barnens chef i Afghanistan, Inger Guddal, berättade hon att vår personal befinner sig väl och att nödvändiga säkerhetsåtgärder är vidtagna. Hon sa också att hon och resten av Rädda Barnens personal är fast beslutna att fortsätta det viktiga arbetetet för barnets rättigheter.

Samma gäller i Nepal – vårt arbete måste gå vidare. Och ditt stöd till Rädda Barnens arbete är viktigare än på mycket länge!

Fredrik

Krisen i Pakistan

2008-01-03T05:42:00.001+01:00

Mordet på Benazir Bhutto oroar en hel värld. Krisen djupnar i ett redan skakat land som dessutom har tillgång till kärnvapen. Jag och mina kollegor som arbetar för Rädda Barnen i Syd- och Centralasien får nu många frågor om vad detta betyder för vårt arbete och hur vi ser på situationen.

Mehmood Asghar som är chef för Rädda Barnens program i Pakistan berättar att alla våra kontor har öppet som vanligt och att arbetet fortgår. Givetvis är säkerheten för vår personal och våra projekt i fokus, men i nuläget görs bedömningen att vi kan arbeta vidare. Och om sanningen ska fram: nu behövs vårt arbete förmodligen mer än någonsin.

”Jag vill bli självmordsbombare när jag kommer ut härifrån”.

Psykologen på barnavdelningen i ett av Pakistans fängelser berättar om ett barns framtidsdrömmar. Pojken är inte ens i tonåren men drömmer redan om döden. Han ser ingen framtid för sig själv, är fylld av hat mot ett samhälle och en tillvaro han upplever som djupt orättvis.

Vi vet hur det har gått för just den här pojken.

Sedan flera år tillbaka stödjer Rädda Barnen ett utbildnings- och rehabiliteringprojekt för barn i Pakistanska fängelser. De barn som väldigt få bryr sig om. Jag besökte ett av dessa fängelser i november. Det är ohyggligt att vandra runt i ett fängelse med utkylda rum där barn så unga som 12 år – en del förmodligen yngre – tillbringar sin tid. I Pakistan kan man straffas med fängelse från 7 års ålder. Flera barn sitter på ”death row”, även om dödstraff för barn omvandlas till livstidsstraff.

Den desperata pojken jag berättade om inledningsvis hade dock ett tidsbestämt straff. Den psykolog som Rädda Barnen-projektet möjliggjort blev hans – och många andra barns – räddning. En mänsklig varelse som bryr sig, som lyssnar och som stödjer. På bilden ser ni psykologen i samspråk med Lisa Tullgren, regionhandläggare för Syd- och Centralasien på Rädda Barnens huvudkontor.

Psykologen berättar för oss att han fick ägna timmar åt att prata religiösa tankar med pojken: ”jag är själv djupt troende – och jag fick diskutera livets mening”. Men hårt slit och mänsklig värme visade sig ge resultat. Några veckor innan pojken släpptes ut vill han inte längre skada varken sig själv eller andra.

Det talas ofta om kriget mot terrorn i dessa dagar. Lösningen beskrivs i media och av många politiker nästan uteslutande i milutära termer. Men låt oss i Rädda Barnen aldrig glömma vad som ger hatets och mördandets ideologier spelrum. Det som gör det möjligt att utnyttja tusentals ungdomar och barn: det handlar om orättvisor och kränkningar av rättigheter. Utan denna grogrund skulle hatets kolportörer inte hitta hantlangare villiga att omsätta deras idéer i handling.

Psykologen i Balochistan som tar sig tid att tala med de allra mest marginaliserade barnen i Pakistan är, i mina ögon, betydligt mer effektiv i kriget mot terrorn än de många soldater som nu kommenderas ut på gatorna.

Jag anser att det finns flera skäl att starkt ifrågasätta balansen mellan de medel som satsas på militären och de medel som satsas på sociala åtgärder och barns rätt till utbildning. Det gäller inte bara i Pakistan utan på många håll i regionen. Kanske bör vi också fundera över hur Sveriges stöd ser ut i regionen? I Pakistans grannland Afghanistan satsas, enligt det svenska biståndskontoret i Kabul, en miljard kronor på den svenska militära insatsen. Det svenska biståndet – stödet till utveckling i Afghanistan – uppgår samtidigt till ca 350 miljoner kronor.

Det är hur som helst rörande att veta att en futtig insats i kronor räknat kan göra så stor skillnad för så många barn. Jag såg med egna ögon vad psykologen, lärarna och socialarbetarna i fängelseprojektet betydde.

Rädda Barnen i Pakistan förenar direkt stöd åt dessa barn – förmedlat via samarbetspartners – med lobbying. Ifjol frigavs 118 barn som fängslats för ”dagdriveri” tack vare våra insatser och vi har fått upp frågan om barn överhuvudtaget ska få sättas i fängelse på den politiska agendan. Troligtvis kommer en lagändring inom kort göra detta förbjudet.

Vårt arbete i Pakistan handlar förstås inte enbart om barn i fängelser. Vi arbetar bland mycket annat också med att försöka förändra situationen för de många barn som inte har tillgång till utbildning. En aspekt av detta är de cirka 800 000 barn i Pakistan som i dag är förvisade till att få sin ”utbildning” via extrema religiösa skolor, sk madrasas.

Det finns många utmaningar i Pakistan att berätta om. Lyckligtvis finns det också många goda resultat att vittna om. Jag återkommer.

Fredrik

Framtidshopp i Afghanistan

2007-12-07T10:59:00.001+01:00

Kabul, 7 december 2007

Efter en vecka i Afghanistan är jag fylld av glädje. Jag har mött så många människor med engagemang och vilja att bygga ett barnvänligare Afghanistan. Jag har sett så många barn med starka viljor och mycket kunskap. Och jag är inte minst uppriktigt imponerad av de medarbetare Rädda Barnen har – både utsända och afghaner. De gör ett fantastiskt jobb i skymundan av en nyhetsrapportering som fokuserar på Afghanistans mörka sidor.

Sandsäckar, skyttevärn och amerikanska pansarbilar. 140 självmordsattentat så här långt i år. Tre dödliga attacker i Kabul den senaste veckan. Så ser bilden av Afghanistan ut i utländsk media. Ett land att undvika, ett land med dystra framtidsutsikter.

Det är en bild, men det är lyckligtvis inte den enda bilden av Afghanistan. En färsk opinionsmätning visar att majoriteten afghaner trots allt är optimistiska om framtiden. Två och ett halvt decennium av konflikt har satt djupa spår och förändringen till det bättre är ojämn i landet och takten är alltför långsam. Men, menar de afghaner jag pratar med, vi tror ändå på en framtid för våra barn. Barnadödligheten har minskat med en fjärdedel de senaste åren och många fler barn får nu möjlighet att gå i skolan. Störst har förändringen varit för flickor.

Förändringen skapas inte genom gevärspipor, den börjar i människors sinnen. Och ofta börjar den lokalt. På vägar som knappt finns tar vi oss fram till en skola som Rädda Barnen stödjer i utkanten av Jalalabad, cirka tre timmars bilresa från Kabul. Där möter vi barn från ett nomadfolk som tidigare utestängts från utbildning. Tjejer och killar är ivriga att få berätta om vad de tycker är roligast i skolan. Stoltheten över att kunna läsa och skriva är stor. En flicka berättar om hur glad hon är att få chans att lära sig detta, det som förvägrades hennes mamma. På kvällarna efter skolan visar hon sin mamma vad skrivtecknen betyder.

Bland vuxna kvinnor är läskunnigheten i Afghanistan strax över 10 procent. Ett resultat av fattigdom men också av att tidigare regimer medvetet och konsekvent utestängde flickor från utbildning. När Rädda Barnen talar med barnens mammor återkommer de gång till gång till detta: glädjen över att deras barn får en möjlighet som förvägrades dem själva.

Lite senare möter vi byns råd av äldre män. Rummet vi är i och alla män med långa skägg ger intryck av att vi har förflyttats flera århundraden tillbaka i tiden. En äldre man tar ordet och berättar hur viktigt de tycker att utbildning är. Tidigare ville jag inte att mina flickor skulle gå i skolan, nu inser jag att jag hade fel. Tjejer måste också få gå i skolan. Stoltheten över det byrådet har åstadkommit går inte att ta miste på. Med egna händer och lite stöd från Rädda Barnen har byn byggt sina egna skolor och det är de själva som tar ansvar för mycket av det praktiska kring undervisningen.

Halifa är tretton år och aktiv i en av de mediagrupper som Rädda Barnen stödjer i Jalalabad. Hon och barn från flera av de andra byarna samlas regelbundet för att skriva om vad barnen tycker är viktigt. De intervjuar kompisar och andra barn som har något att berätta. De träffar byråden med äldre. Och barnen gör radioprogram där de tar upp frågor som barnen tycker är viktiga. Halifa berättar att en av de frågor som engagerar barnen mest är barnäktenskap. Många barn är väldigt rädda för att drabbas av detta. Halifa läser en berättelse om en flicka som tvingas gifta sig med en man som skulle kunna ha varit hennes farfar. Barnen i mediagruppen försöker övertyga byråden om att stoppa barnäktenskap – något som heller inte är accepterat enligt Koranen eller afghansk lagstiftning.

I början skrattade de andra barnen åt oss, berättar Halifa. Det är väl ingen som lyssnar på vad vi barn har att berätta, invände många. Det här är ju bara en fånig lek, menade andra barn. Nu, berättar flera i andra i mediagruppen, möts vi med en helt annan respekt. Nu vet barnen att vi i mediagruppen faktiskt kan hjälpa andra barn att förändra deras och vår egen situation.

Vi lyfte exempelvis fram Sikh-barnens situation. De är en minoritet och inte muslimer och väldigt få, om ens några, fick gå i skolan. Vi gjorde nyhetsprogram om deras situation, Rädda Barnen lyssnade på oss och nu finns det skolor även för dessa barn. En förändring som blev möjlig enbart tack vare andra barns solidaritet. Och, berättar Inger Guddal som är ny chef för Rädda Barnens program i Afghanistan, de afghanska myndigheterna har lovat att ta över ansvaret för dessa skolor inom kort.

Kraften hos de barn jag möter är oerhörd, det är girl-power och boy-power i storformat. Det stöd de behöver av oss är inte välmenande välgörenhet. Barnen vill ha sina rättigheter förverkligade - rättigheter som är viktiga inte bara enligt Barnkonventionen utan också enligt Koranen. Den kampen ska vi stödja.

Fredrik

Om konsten att stjäla en bil

2007-11-02T11:17:00.000+01:00

Côte d’Ivoire är ett osäkert land. Men det är oftast inte den politiska konflikten vi i första hand tänker på när det handlar om säkerhet, utan den höga kriminaliteten. Vi reser mycket ute i landet på olika uppdrag och olycksstatistiken är förfärande, men vägrånen är också något vi måste se upp med när vi är ute. I dag kom en ny varning på e-posten. Den här gången handlar det om att se upp för biltjuvar.

Det finns vägpirater som stoppar bilar på vägen, tvingar ut förare och passagerare, som ofta misshandlas, ibland dödas. Sedan tar man bilen och drar iväg. Men det är inte om dem som meddelandet handlar om den här gången.

Det finns också de som står och gräver i en av de otaliga groparna i vägen och ser ut som vägarbetare som står till mänsklighetens tjänst genom att frivilligt reparera de usla vägarna. De tvingar ibland bilar att stanna genom att blockera hela eller halva vägen. De ber ofta om en slant eftersom deras goda gärning är oavlönad. Om du stannar och betalar kan du antingen mötas av ett tack och ett stort leende eller av ett helt rövarband som kryper fram ur buskarna och tvingar dig ut ur bilen och rånar dig på allt du har, inklusive de kläder du bär på kroppen. Men det är inte heller dem varningen handlar om i dag.

Det händer också att människor ligger vid vägen i en fejkad olycka och sedan, när den barmhärtige samariten stannar, hoppar upp och snor hans eller hennes bil. Men det handlar inte om dem heller.

För nu har en ny stöldteknik utvecklats. Mer sofistikerad och mindre brutal än de ovan nämnda. Inget våld, inga hotelser, inga inbrott. Så här går det till:

Du kommer till ett affärscentrum, parkerar din bil, låser den och går iväg för att uträtta dina ärenden. När du kommer tillbaka låser du upp bilen, sätter dig vid ratten, låser alla dörrar, startar motorn och då, när du ska backa ut, upptäcker du att det sitter en stor pappskiva på bakrutan och skymmer sikten. Du svär tyst för dig själv, låser upp dörren, stiger ur bilen, fortfarande med motorn i gång, för att gå och ta bort pappskivan. I det ögonblicket hoppar en person in i förarsätet, lägger in ettan och drar iväg med en rivstart. Medan du står där och ser din bil försvinna.

Kanske kan vara idé att ge femtio öre extra till parkeringsvakten nästa gång.

Perfekt prefekten!

2007-10-30T11:15:00.000+01:00

I dag är det dags för nästa invigningsceremoni. Prefekten är ny på sitt jobb i Korhogo, långt uppe i norr, så han hittar inte så bra. Det tycker vi är utmärkt. Det ger oss möjlighet att erbjuda assistans. Så vi hämtar honom på prefekturen, vilket innebär att vi för första gången i historien har chans att börja en ceremoni i tid. Och så blir det. Prefekten anländer till Haoussabougou-skolan så tidigt att vi till och med kan börja tio minuter före utsatt tid.

I Korhogo är kulturen fortfarande levande på ett sätt som gått förlorat i en del andra delar av landet. Traditionella danser inleder och avslutar därför vår ceremoni och talen varvas med sketcher av barnen. En äldre man står mitt på skolgården med spetstofflor på fötterna och en stor trumma på magen. Han lyssnar uppmärksamt på innehållet i alla tal och slår på sin trumma, då-dång, varje gång någon säger något viktigt. Vilket i sin tur är tecken till den mer än tusenhövdade publiken att applådera.

När jag håller mitt tal, blir det många då-dång på trumman för Rädda Barnens värderingar, för barns rätt till utbildning och för vårt utbildningsprogram Rewrite the Future. När jag sedan säger att barns rätt till skydd mot våld bland annat innebär att slippa aga i skolan, hörs ett lite mer försiktigt då-dång från trum-mannen. Jag fortsätter med att säga att förödmjukelser, stryk, sexuella trakasserier och annat våld gör att många barn överger skolan, men att alla barn i hela världen har rätt till ett liv utan våld. Då hänger trumpinnen slak och orörlig och trum-mannen vet inte riktigt vad han ska göra. Han var inte beredd på en så’n salva. Och publiken är tyst. Fast inte riktigt tyst. För på barnläktaren väntade man inte på något då-dång från trumman, utan här applåderar man! – Vi vuxna måste öppna upp möjligheter för barn att påverka, att uttrycka sina åsikter, fortsätter jag. Och tänker tyst för mig själv, att det var ju det de just gjorde. På sitt eget sätt.

Under mitt traditionella möte med barnen efter ceremonin pratar vi om det här. – Visste ni att aga är förbjudet i skolan? undrar jag. Jodå, det visste de. – Men hur kan ni veta det när så många vuxna, också lärare, inte vet om det? – Det har dom två berättat, säger barnen, och pekar på mina medarbetare från Rädda Barnens kontor i Korhogo.

Det känns så kul att höra. Vi har bara arbetat ett år med det här programmet ute i skolorna. Vi har haft mycket jobb med att rekrytera och utbilda personal, rusta upp och inreda skolor, och inte minst med att söka pengar hela tiden för att få insatserna att rulla på. Och så sitter vi här i en vacker och mycket säkrare skola, och barnen är medvetna om sina rättigheter och har börjat prata med varandra och lärarna om dem. Och under det skolår som just börjat ska vi utbilda lärare i alternativ till aga. Samtidigt ska arbetet med barns deltagande fortsätta. Det kommer att finnas elevråd i alla skolor där vi arbetar.

Jag skulle kunna stanna hela dagen och bara prata med de här barnen. Men vi måste hem. Vi har 60 mil att avverka innan vi är tillbaka i Abidjan. Och i nästa vecka ska vi inviga skolor i tre områden till. Jag kan se fram emot ännu skumpigare vägar. Sedan samma väntan i samma tryckande värme innan hedersgästerna anlänt. Och så samma glädje när jag träffar barnen efter ceremonin och samma känsla av stolthet över det arbete Rädda Barnens ivorianska medarbetare gör för att förverkliga barns rätt till utbildning.

Nycklar till kunskap

2007-10-29T11:08:00.000+01:00

Vi är än en gång på väg för att återinviga en skola. Den första för det här skolåret. Rädda Barnen rustade upp och inredde 46 skolor i Elfenbenskusten förra året. Nu har vi renoverat 40 till. Sedan vidtar det omfattande arbetet med att informera om barns rättigheter, höja kvaliteten på undervisningen och inte minst att införa nolltolerans mot aga och visa på alternativ. I dag är vi i Bouaké i norra delen av landet som var rebellkontrollerat under fem år fram till fredsavtalet i mars i år.

Så fort vi stiger ur våra bilar hör vi barnen. De står i två kolonner och skanderar med liv och lust ”Säv-de-Tjil-dren” och klappar i takt. Musiken dånar i högtalarna. Slagdängan fågelinfluensalåten håller i sig och snart sätter skolbarnen i gång och dansar. De nya skolväskorna med Save the Children skrivet tvärsöver hoppar på deras ryggar i takt med dansen. 500 skolbarn och lika många inbjudna familjer, lärare och gäster har samlats.

Vi ska nu symboliskt återlämna de nycklar vi lånat från skolan, samhället och staten medan vi rustat upp skolorna och inrett dem med bänkar, katedrar och svarta tavlor. Nycklarna kommer jag att lämna till prefekten, som lämnar dem till skolinspektören, som lämnar till nästa dignitär, tills de slutligen hamnar hos ordföranden i Föräldrakommittén. Medlemmarna i kommittén, inklusive de två barnen som ingår i varje kommitté, ska få lathundar där det står hur ofta de ska kolla vad för att plåttaket inte ska börja läcka, vindskivorna inte ska lossna, kort sagt allt som måste ses efter för att skolan ska vara i lika bra skick om tio år som i dag.

Men än så länge har inte de högsta gästerna anlänt så konferencieren måste hålla stämningen på topp under tiden vi väntar. Han berättar om Save the Children om vårt utbildningsprogram Rewrite the Future och i detalj om de fyra målen: fler barn ska få börja skolan, högre kvalitet i utbildningen, skydd mot våld i skolmiljön och finansiering av utbildning.

Under tiden knatar ungar fram och tillbaka med sina skolväskor på ryggen. Ett resultat av deras enträgna bön förra året. Vi hade egentligen inte möjlighet att ge alla barn ryggsäckar. Men vi har kämpat för de här ryggsäckarna. Bland annat var Sony-Ericsson generösa och skänkte mobiltelefoner till hela vår personal, så vi slapp den utgiften och kunde använda besparingen till ett antal skolväskor.

Men nästa år måste vi hitta pengar för att dela ut 40 000 väskor till. Så vi försöker tipsa företag och enskilda om att en femtiolapp räcker till både väska och skolmaterial till ett barn. Vi tror att skolböckerna och annat skolmaterial kommer att hålla längre när de ligger i en väska. Men för barnen står de här ryggorna för så mycket mer – de visar världen att bäraren är ett Skolbarn. Och det är det finaste man kan vara.

När vi har presskonferens efter sådana här ceremonier får vi ofta frågan hur vi kan veta att barnen får det de ska ha, att ryggorna med innehåll kommer fram? Vårt svar är att vi kollar för det första innehållet i varenda rygga. För det andra har vi listor på vartenda barn i varenda skola vi jobbar med. Och vår personal åker ut till alla skolor och delar själva ut skolpaketen till vartenda barn, ett efter ett. Hittills 44 500 barn.

Väskorna kan alltså inte försvinna på vägen innan barnen sett skymten av dem. En förälder skulle naturligtvis kunna komma på idén att ta skolväskan och åka till marknaden och sälja den. Men det skulle omedelbart noteras i skolan att barnet kommer utan väska och i sin tur ge upphov till så många frågor att det knappast skulle vara värt de ören en begagnad skolväska kan inbringa.

Nu hör jag att konferencieren gått över till att prata om just skolväskorna. Han räknar upp innehållet i ryggorna – griffeltavlor, böcker, rutade häften, randade häften, linjal, gradskiva, pennor, kritor, pennvässare... Men här måste han avbryta sig för nu anländer prefekten. Föreställningen kan börja.

En av de höga dignitärerna, skolinspektören, talar i sitt framförande om barnen som kakaobönor. Varje barn ni sätter i skola är som att plantera en böna i jorden, säger han. Den vårdas och ansas, och det handlar om överlevnad. Vår N’Dakro-skola har nu blivit vacker, den har blivit en glad skola.

Han vänder sig till barnen och ropar:

- Vem vill bli minister?

- Jaaag! ropar alla barnen och sträcker upp armarna.

- Vem vill bli president?

- JAAAG!!! vrålar femhundra barn.

- Vem vill bli skolinspektör?

- Jag! säger barnen, men med betydligt mindre entusiasm den här gången.

- Där ser ni, säger skolinspektören, varför ni måste jobba hårt så ni kan bli ministrar och presidenter och slipper bli skolinspektörer.

Skolbarnen ser lite konfunderade ut, men deras föräldrar skrattar. Förhoppningsvis kommer de att ge sig tid att förklara för barnen på kvällen att vad han egentligen gjorde var att han skröt lite med sig själv genom att göra sig mindre. Så förunderlig är de vuxnas värld.

Efter alla talen överlämnas nycklarna och skylten avtäcks där det står att Save the Children rustat upp denna skola med stöd av Sida. Därmed är ceremonin slut. Men för mig börjar den roligaste delen, för nu ska jag prata med barnen.

25 elever sitter förväntansfullt uppradade i klassrummet. Samtalet förlöper i kända banor. De vill först tacka för allt Rädda Barnen gör. Sedan vill de berätta vad de skulle behöva nu. Även här är det stängsel runt skolan de saknar allra mest. Det är viktigare än elektricitet. Men man skulle också behöva gympabyxor, datorer, elektricitet, fotbollsplan, machetes och kvastar, för de ska också ha en liten odling i skolan.

- Men machetes och kvastar? Finns det ingen annan som kan hjälpa er att fixa det?

- Nej, våra föräldrar säger att de själva behöver sina grejer.

Lyckligtvis frågar en kille om de skulle kunna få bollar av Rädda Barnen och jag kan lättad berätta att de kommer att få bollar bland det idrottsmaterial som delas ut till varje skola – både fotbollar och handbollar. I övrigt måste vi se vad som är möjligt. Om vi ger till ett barn måste vi ge till alla och då handlar det om många tusen. De måste försöka prata med folk i samhället där de bor och försöka hitta egna sätt att lösa sådana här problem.

Sedan går vi över till den tredje delen av samtalet som handlar om hur de egentligen har det i skolan. Barnen berättar att i en annan klass finns en lärare som slår. Så vi pratar om lärare som tror att man lär sig bättre om de slår en. De vet också att barn har rätt att bli hörda och ha inflytande. Jag frågar om de vet vad det betyder att ha rätt att delta, och en kille räcker upp handen och svarar: - Nej det vet jag inte. Ingen skrattar. En annan räcker upp handen och säger för andra gången att han skulle vilja ha en fotbollsplan. Vilket inte riktigt var svaret på min fråga om vad som menas med barns inflytande. Men här får alla säga vad de tycker och det finns inga rätt eller fel. Denna tillåtande attityd hos de andra barnen gör mig glatt överraskad. Kanske är den ett resultat av vårt arbete mot icke-diskriminering, för rätten till respekt. Ett resultat som är svårt att mäta och bevisa men som kan vara mer värt än många av de mätbara fakta vi redovisar. Rätten att tas på allvar också av sina kamrater. Rätten att inte bli skrattad åt.

Allvarsam lek

2007-10-23T11:03:00.000+01:00

Tillsammans med professorn har vi nu nått vårt mål – Zinzénou-skolan i Abengourou. FN-rapportören ska först prata med de små barnen och sedan med de stora. Nja, pratar gör han inte. Han vrider kepsen bak och fram och sedan sätter han i gång med olika lekar. Lika många vuxna som barn vill han ha med. När barnen kommit över sin första häpnad över att det är så här det ska gå till, tycker de att det är kul. Kanske anar de att rapportören är en lurig en som lindar in sina allvarliga frågor i leken. Så att han får reda på det han vill utan att behöva fråga rakt upp och ner.

Men Flora tycker till sist att det är för mycket lek och för lite allvar. Hon och de andra har förberett sig. De har försökt tänka ut vad Rapportören ska fråga om. Barnen tar hans besök på stort allvar och de vill visa honom hur duktiga de är.

Professorn förstår. Han frågar dem vad förkortningen FN står för, varför FN finns och vad en rapportör gör. De svarar rätt på alla frågor. Sedan berättar de för honom om vad kriget inneburit för skolan och för dem och deras kamrater. FN:s särskilde rapportör lyssnar, vi som dokumenterar antecknar. Inget flams och trams och inga lekar längre, utan allt går rätt till och alla är nöjda.

Men, dessförinnan, medan professor Muñoz talade med de mindre barnen inne i klassrummet var vi, Gabriella som arbetar på Rädda Barnens huvudkontor i Stockholm och jag, ute på skolgården tillsammans med de äldre barnen. De är mellan 10 och 12 år.

Gabriella har förberett den här stunden. Hon har tänkt att vi kan berätta om lekar som barn leker i Sverige. Vi kan visa hur man hoppar hage och sedan skjuta av en raket. Men först frågar vi barnen om de vill visa oss några lekar. Gissa om de vill! Hur motsägelsefullt det än kan låta är skolan för många barn enda chansen att få leka.

De förbereder den första leken genom att dra streck med ett finger i sanden. Och snabbt har de ritat upp – ja just det – en perfekt symmetrisk hage. Så kastar de en sten i ruta efter ruta, och så hoppar de. Jaha, tänker vi, där föll vår första idé, hoppa hage var inget nytt för barnen i Abengourou. Sedan visar pojkarna sina bollekar, flickorna sina danslekar och när de börjar bli trötta sätter vi oss alla ner och börjar småprata.

De har naturligtvis tusen frågor till oss som de inte vågat ställa tidigare. Men nu tar de chansen: Har ni barn, hur många, pojkar eller flickor, hur gamla är de och vad heter de? I Elfenbenskusten är familjen viktig. Man kommer alltid ihåg hur många barn var och en har och av vilket kön, och man frågar hur alla i familjen mår. Varje gång någon gifter sig eller får barn, eller förlorar en anhörig, är det en händelse som angår alla, man gläds med de lyckliga och deltar i sorgen med dem som sörjer.

Vi frågar i vår tur vad de tror ska hända där inne sedan, när de träffar FN-rapportören?

– Vi kommer att prata om kriget, tror Koulibaly.

– Tänker ni mycket på kriget? undrar vi, och de nickar till svar.
Men de pratar inte om det hemma.

– Nej de vuxna vill inte prata om det, de vill bara glömma och de tycker inte att det är bra att prata om det man ska glömma.

Vi frågar om det verkligen är så att man glömmer fortare om man inte pratar om något man tänker mycket på. De säger att de vet inte så noga.

– Är ni rädda att det ska bli krig igen? frågar vi.

– Nejdå, säger de med eftertryck.
Det för oss in på fredsavtalet som undertecknades i mars i år mellan de stridande parterna i norr och söder.
– Hur kändes det när ni fick veta att presidenten och rebelledaren undertecknat ett fredsavtal

Flora svarar:

– Det kändes som om allt som hänt var för ingenting. Alla som dog, allt som förstördes, allt lidande – allt som hände var bara för ingenting.

De berättar om sin skoldag. De har visserligen inte lika långt till skolan som många andra barn, men de ska sitta i sina bänkar klockan halvåtta på morgonen. De har två timmars lunchrast mitt på dagen. Undervisningen slutar klockan fyra men då ska de städa skolan ett par timmar. Det är roligt säger de. Men när de ser våra förvånade miner rättar de sig:

– Nej det är inte roligt att städa, men det är roligt när det blir fint.

Att barnen måste städa skolan är ytterligare ett exempel på vad ”krisen” fört med sig. Denna kris som alla talar om, utan att alltid mena samma sak. Ibland handlar det om den öppet väpnade konflikten i slutet av 2002 med krigshandlingar, som varade ett par, tre månader totalt. Mestadels betyder ”krisen” de fem åren mellan krigets utbrott och fredsavtalet 2007. Men underförstått verkar ”krisen” ofta innefatta hela detta lands ekonomiska och sociala nedgång sedan slutet av 90-talet fram till i dag. Ett relativt välmående modellands kräftgång mot en av jumboplatserna i världen.

Därför finns inga pengar till städpersonal, trots att lönen för en städare är minimal. Därför måste barnen städa skolan varje dag, innan de går hem och städar hemma. Sedan måste de försöka hålla sig vakna så de kan göra sina läxor innan de trillar i säng. Under den tid vi kallar fritid, jobbar de alltså som hårdast. För att nästa morgon gå tillbaka till skolan med ett leende på sina läppar för att det är så vansinnigt roligt att gå i skolan.

Besök av en alldeles särskild rapportör

2007-10-22T10:47:00.000+01:00

Vi söker efter professor Muñoz på flygplatsen. Han är en av ett trettiotal särskilda FN-rapportörer och han har nu bjudits in av Rädda Barnen för att träffa barn i Elfenbenskusten.

Rädda Barnen har lobbat gentemot FN för att utbildning för barn i krig och konflikt ska komma högre på agendan. Till vår glädje kommer nästa FN-rapport inom ämnet utbildning att handla om just detta. Men FN-rapportören vill inte bara läsa vad andra skrivit om hur det är att vara barn i ett konfliktland. Han vill skaffa sig förstahandsinformation.

Vi hittar honom inte först. Eftersom vi inte vet hur han ser ut, tittar vi lite diskret på alla allvarliga äldre herrar i mörk kostym, för att se om någon ser ut som en särskild FN-rapportör på spaning efter Rädda Barnen. Men flygplatsen är full av herrar, alla allvarliga och många äldre. När så professorn dyker upp är det en betydligt yngre man i jeans och t-tröja, med glimten i ögat. Nåväl vi fann varann och nu ska han få träffa barn som hela livet levt i konflikt och höra vad de säger om skola och utbildning.

Vi har förvarnat honom om att barn i Elfenbenskusten inte är vana att tillfrågas om sin åsikt. Rädda Barnen arbetar med att försöka få såväl barn, lärare som föräldrakommittéer att hjälpa till att förverkliga barns rätt att uttrycka åsikter och påverka beslut som har med deras liv att göra. Men vi konkurrerar med resten av samhället där barn ska synas men inte höras. I skolans värld finns ett rätt svar på varje fråga, enligt devisen ”att tänka fritt är stort men tänka rätt är större”.

Barnskyddsprogrammet i Daddab, Kenyas flyktingläger märks!

2007-09-28T11:29:00.000+01:00

Efter många månaders förberedelser i våras har nu Rädda Barnens barnskyddsprogram i Dadaab, Kenyas flyktingläger kommit igång. Vårt arbete märks och har fått en positiv reaktion från flyktingar i lägren.

Lägren har funnits sen oroligheter blossade upp i Somalia 1991. Många flyktingar har bott i lägren sen dess och många är födda där. I lägren bor ungefär 173 000 flyktingar, varav ungefär hälften är minderåriga. Majoriteten kommer från Somalia, 95 %. Minoritetsgrupper kommer från Sudan, Etiopien, Eritrea, Rwanda, Tanzania och Kongo. I Kenya har flyktingen inte arbetstillstånd eller resetillstånd, dvs. han/hon har inte rätt att lämna lägret och har inte rätt att arbeta annat som volontär för en symbolisk ersättning. UNHCR identifierar ca 2000 personer per år för uppehållstillstånd i ett annat mottagarland, de allra flesta tas emot i USA.

Det nyrekryterade och tränade nationella teamet har fått en stor draghjälp av motiverade och mycket duktiga flyktingarbetare, 30 kvinnor och män av olika nationaliteter arbetar nu på uppdrag av Rädda Barnen i barnskyddsprogrammet.

Programmets huvudsakliga fokus ligger på att identifiera och registrera ensam kommande flyktingbarn och separerade barn. Rädda Barnen har installerat en databas och genomfört träningar om de ensam kommande och separerade barnens behov och korrekta registreringsrutiner. Träningen har riktats till de nyrekryterade flyktingarbetarna, andra partner organisationer och till flykting kommittéer i lägren. Målet är att dessa barn ska identifieras och deras behov ska uppmärksammas. Många barn far illa i de fosterfamiljer där de bor. Rädda Barnen vill genom riktat stöd öka foster familjernas kapacitet att se och möta barnens behov eller att hitta omsorgsalternativ till barnen. I ett flyktingläger där resurser är knappa och frustrationen stor, är det svårt att motivera familjer att ta emot fosterbarn. Rädda Barnen hoppas att motivationen ska öka med hjälp av bättre tränade och mer engagerade flykting kommittéer. Med adekvata registrerings uppgifter siktar Rädda Barnen på ett utökat samarbete med Kenyanska Röda Korset för en intensifierad sökning av barnens försvunna föräldrar eller familjemedlemmar. Det är fortfarande för tidigt att utvärdera resultaten.

Den andra viktiga och stora delen av barnskyddsprogrammet är att arbeta och träna flykting kommittéer och barngrupper i lägren. Rädda Barnen vill ge tillbaka ansvaret till flykting samhället för barn som far illa. Alla samhällen har sina egna sätt att skydda barn, naturligtvis finns det strukturer även i Dadaabs flyktingläger. Men efter 16 år har hopplösheten brett ut sig bland många av invånarna och hoppet om en förändrad eller bättre framtid är för de flesta obefintliga. Kriget i Somalia gör att levnadsvillkoren i hemlandet är oförändrat svåra och farliga. Kenyas restriktioner mot flyktingar omöjliggör integration och självförsörjning i värdlandet. Detta har försvagat samhällets strukturer för att skydda barnen och det vill Rädda Barnen återigen förstärka.

Vi har identifierat engagerade grupper som vi samarbetar med. Grupperna tränas i barnskyddsfrågor en gång i månaden och efter varje utbildningstillfälle följer konsultation om hur kommittéerna själva kan hantera enskilda fall av barn som far illa som de själva har identifierat i området där de bor. Rädda Barnens personal och kommittéerna arbetar med stöd av stödgrupper och flykting ledare.

Barns medverkan som aktiva aktörer i frågor som rör dem är en av ledstjärnorna i programmet. Flera barngrupper har tränats i barnskyddsfrågor och metoder i hur de själva kan stötta sina kamrater genom kamratstöd. Flera barn kommittéer är en del av Rädda Barnens arbete för att skapa en bättre tillvaro för barnen i flyktinglägren.

Rädda Barnen ska bygga barnvänliga platser där barn som är marginaliserade och inte nås av de sociala aktiviteterna och service utbudet i lägren kan komma för pedagogiska lekar och samvaro. Rädda Barnen har genomfört omfattande diskussioner med riktade frågor rörande barnens behov och skyddsfrågor i lägren med fokusgrupper av barn, tonåringar och vuxna, grupperade efter ålder, kön och etnisk tillhörighet. Det var en mycket givande och rolig aktivitet som tog en hel vecka och genomfördes i alla tre lägren. Hela personalstyrkan och flyktingarbetarna deltog och vi lärde oss alla väldig mycket om vikten av barns deltagande och delaktighet av flyktingsamhället. Vi fick många bra uppslag till de sex barnvänliga platserna som Rädda Barnen just nu förbereder byggplanerna för.

För att inte ta över ansvaret från värdlandet (Kenya) och för att skapa ett långsiktigt och varaktigt barnskydds program är det nödvändigt att arbeta tillsammans med de Kenyanska lokala och nationella myndigheterna. Rädda Barnen och den lokala barnskyddsombudsmannen inledde ett samarbete präglat av ömsesidig respekt. Det statliga departementet som hanterar barnskyddsfrågor har inte mycket resurser. De lokala aktörerna blir starkare av tekniskt stöd och samarbete med en internationell barnskyddsorganisation som Rädda Barnen. Vårt arbete stärks av myndighetens ökade ansvar och ägande av barnskyddsfrågorna samt av dess kunskap om lagstiftning och nationella konventioner och ett vidgat kompetensområde rörande barns generella situation i Kenya. Vi behöver och stärker varandra.

Ja, arbetet har tagit fart och märks. En engagerad personalstyrka har motiverat en stärkt grupp människor, barn och vuxna, i flyktinglägren i Daddab, Kenya.

Jag är inte kvar i Dadaab, mitt kontrakt är avslutat och jag har just kommit hem till Sverige. Varje dag tänker jag på mina arbetskamrater, hur programmet utvecklas och på hur det påverkar barnens situation i lägren. Jag vet att de flesta barn inte märker av vårt arbete idag, men genom att arbeta med invånarna tror och hoppas jag att barnen kommer att få det lite men ovärderligt bättre.

Catrine Ahlman
Rädda Barnens beredskapsstyrka
Child Protection Program Manager, Dadaab, Kenya

Sista bloggen från Kampala

2007-09-26T08:03:00.000+01:00

Kampala, 26 september 2007

Först 20 år av konflikt och ständig rädsla. Sedan ett bräckligt avtal om eld upphör. Äntligen lite andrum – människor börjar så sakteliga flytta tillbaka till övergivna byar. Vardagen får lite struktur, fälten odlas och nya skolor öppnas. Då kommer översvämningarna. De värsta på årtionden och så illa att stora delar av Uganda förklaras som katastrofområden. Det är så fruktansvärt orättvist och grymt.

Många journalister frågar oss om inte människor är förkrossade nu – efter allt de har varit med om måste de vara helt uppgivna?

Det märkliga svaret är: nej. Människor här är otroligt starka. Det finns en kraft att försöka och bitterhet är en känsla man helt enkelt inte har tid odla. Man vill komma vidare.

Utmaningarna är dock enorma. Mer än 300 000 människor har drabbats i norra och östra Uganda. Den första skörden har gått helt förlorad och den andra säsongsskörden kan inte sås – den kommer alltså också att gå förlorad. I de värsta områdena har nästan 7 av 10 familjer förlorat 90% av sina grödor. Man räknar med att de två månader om året som familjer brukar gå utan väsentlig tillgång till mat – the hunger gap – i år kommer att utsträckas till tio månader.

Det kan sammanfattas med ett enda ord: katastrof. Lägg då till förstörda skolbyggnader, raserade hus, förorenade vattenkällor och redan i utgångsläget snudd på obefintlig tillgång till hälsovård. I Rädda Barnens områden är det ungefär 60 skolor som vi stödjer som har drabbats svårt av översvämningarna.

Rädda Barnens stödarbete har redan inletts. I samarbete med myndigheternas lokala katastrofkommittéer och FN fördelas arbetet mellan olika organisationer, ugandiska myndigheter och FN. För Rädda Barnen handlar det till stor del om att återupprätta de program vi har inom utbildning och barns rätt till skydd. Vi bygger tillfälliga klassrum, ordnar med fungerande latriner i anslutning till skolorna och förser barnen med skolmateriel. Rädda Barnen utbildar också samarbetspartners i hur barn kan skyddas i en katastrofsituation. Till stor del handlar det om att skapa strukturer som tänker in barns specifika behov och rättigheter. Rädda Barnen skapar säkra ytor där barn kan leka och vara just barn.

Våra insatser beräknas inledningsvis kosta ca 7 miljoner kronor, men den summan kan säkert komma att stiga. Samtidigt är det viktigt att arbeta kostnadseffektivt och att redan från början tänka långsiktigt. Det är viktigt att förstå vikten av att involvera byborna i arbetet och att det sker på deras villkor. Det är också viktigt att samordna stödinsatserna mellan olika organisationer. Erfarenheterna är förskräckliga när ovanstående misslyckas – då kan de akuta insatserna istället bidra till att långsiktigt förvärra situationen.

Det här blir nog de sista orden i min blogg från Uganda. Nu på fredag packar jag resväskorna. Förberedelser inför mitt nya arbete i Syd- och Centralasien hägrar. Det blir spännande, men jag vet redan nu att jag kommer att sakna Uganda och Afrika. Jag bär med mig många intryck, men starkast av allt är känslan att det krävs ett rejält nytänkande i det bistånd som förmedlas, inte minst till den här kontinenten.

Missförstå mig inte. Jag brinner för bistånd när det är som bäst – när det bygger på människors egen kapacitet – men mår alltmer illa över storskaliga projekt som inte sällan bidrar till orättvisor och korruption. (Tänker exempelvis på att mer än hälften av alla fyrhjulsdrivna bilar som Hälsoministeriet äger står på deras tomt här i Kampala istället för att göra nytta ute på landsbygden där människor inte kan ta sig till sjukstugorna).

Jag är övertygad om att vi som arbetar med bistånd måste bli bättre på att också våga debattera bistånd kritiskt. Vår ”bransch” lider av självgodhet och av missriktad kåranda. Vad är det för farligt med att erkänna att bistånd för det första inte är den enda lösningen – frihandel är ofta viktigare – och att biståndsbranschen precis som allt annat skulle vinna på mer av kritisk debatt och högre grad av granskning?

Vi deltar faktiskt inte i en popularitetstävling. Vi ska inte vara solidariska med regeringar i Syd eller i Norr. Inte heller med biståndsgivare – vilka de än är. Vår enda solidaritet ska vara med uppdraget – i Rädda Barnens fall – att stärka barnets rättigheter.

Jag tänker att det ibland kräver lite mer mod av oss. Att lyssna på barnet som torterats av landets militär, att utmana politiker som satsar mångdubbelt mer på militära utgifter än på omsorgen om de mest utsatta barnen och att mobilisera lokala frivilligorganisationer att bli inhemska vakthundar för barnets rättigheter. Detta är kanske svårare än akuta nödhjälpsinsatser, definitivt känsligare i varje fall. Men helt nödvändigt om vi ska se långsiktiga resultat. Och låt aldrig glömma: framgång måste mätas med det enda mått som betyder något: verklig förändring för barn.

På återhörande från Kathmandu!

Fredrik

Vatten...

2007-09-17T12:50:00.000+01:00

Soroti, 17 september

I månader bad människor desperat om regn. Torrperioden slog ut grödor och orsakade hungersnöd. I mitten av juli så kom regnet.

Problemet var bara att det aldrig ville sluta regna. Och mer regn är på väg, enligt meterologerna. I norra och nordöstra delen av Uganda är konsekvenserna redan förfärliga. Naturkatastrofen, som regnet är att likna vid, har slagit till där de allra fattigaste bor – bland människor i de interna flyktinglägren i norr och bland en marginaliserad och åsidosatt befolkning i nordöst.

(På bilden: Lärare på väg till skolan med böcker, skor och cykel).

Förtvivlan hos en hjälparbetare i området går inte att ta miste på: "Allt är blött, också madrasser och sängkläder, barnen och de äldre skakar av köld."

Enbart med tur och en stark jeep lyckas vi ta oss fram till Soroti i nordöstra Uganda, nara de områden i landet som hittills drabbats hårdast av de översvämningar som just nu plågar inte bara Uganda utan också 16 andra Väst- och Centralafrikanska länder.

Vi är i Soroti för att tillsammans planera hur vårt fältteam bäst ska kunna driva frågor om barns rätt till utbildning och barns skydd mot våld och övergrepp. Det räcker inte att göra bra saker själv, lokala myndigheter och regeringen i Kampala måste också övertygas om att dra sitt strå till stacken. Men den långsiktiga planeringen av hur vi ska påverka makthavare får ge vika när allt fler nyheter når oss om att läget är kritiskt på grund av de tilltagande vattenmassorna. (På bilden: Adilang Road).

Än så länge har vi inte en full överblick över situationen. Vårt ”kristeam” håller på att skaffa fram en sådan bild. Vi är en av få internationella organisationer på plats i Karamoja och vi har stor verksamhet i de interna flyktinglägren i norr. Nu har vi bitvis svårt att ens nå fram till vår verksamhet. De framsteg som nåtts genom den pågående fredsprocessen riskerar att skjutas i sank. Det är självklart att vi, tillsammans med FN-systemet och andra stora givare, måste göra vad vi kan för att bistå de många barn som nu drabbas hårt.

Vi vet att läget är kritiskt. Redan i nuläget är ungefär 300 000 människor helt avskurna från omvärlden utan tillgång till rent vatten och mat. I dag då ugandiska barn ska börja skolan efter lovet så kommer 100 000 barn att stå utan skolgång på grund av översvämningarna. Och vi vet att- även om dödsoffren ännu räknas i tiotal - så förvärras situationen för varje timme.

Förutom vattnets omedelbara skadeverkningar – bristfällig tillgång på rent vatten, förnödenheter, byggnader som faller samman och jordskred - väntas andra obehagliga följdeffekter inom kort. Experter varnar redan för att vi kommer att få se många fall av vattenburna sjukdomar som kolera och dysenteri. Förekomsten av malaria kommer också att förvärras.

Redd Barna, vår norska systerorganisation, som leder Rädda Barnen-alliansens arbete i Uganda har redan skjutit till extra pengar för att stärka vårt arbete i fält. Inom kort kommer också FN-systemet gå ut med en blixtappell om behovet av att omedelbart skjuta till mer pengar för insatser i Uganda. Det är viktigt att förstå att situationen kommer att förvärras ytterligare innan den blir bättre – därför är det bråttom att få fram resurser.

Rädda Barnens arbete kommer även fortsättningsvis främst att handla om att barn ska få gå i skolan – vilket visat sig vara en av de viktigaste skydden för barn just i katastrofsituationer. FN-systemet tillsammans med den ugandiska regeringen kommer att behöva göra stora ansträngningar för att säkra tillgången till rent vatten, sanitet och hälsovård – redan i utgångsläget bristvaror i de områden som drabbats.

Fredrik

Skilda världar

2007-08-31T11:51:00.000+01:00

Kampala, 31 augusti

I söndags var det dags igen. Att på en dag färdas från de öppna vidderna vid vårt sommarställe på Ljusterö till vårt hus i Kampala, inhägnat med taggtråd. Det är en märklig upplevelse.

Barnen sattes sovande i bilen långt före gryningen och efter en lång lång färd kom vi fram till Ugandas internationella flygplats i Entebbe. Därifrån är det cirka två timmars bilfärd till huvudstaden Kampala. Det är nu sent på kvällen men längs vägen är det full aktivitet – vid enkla bord säljs mat, praktiska föremål etc. Eldar brinner för att få bort sopor eller för att grilla kött och grönsaker. Det hörs musik från när och fjärran och den afrikanska natten är fylld av dofter.

I sådana ögonblick undrar man vad barnen tänker. Kontrasten – på gott och ont – mellan en skärgårdsö på sensommaren och kvällstrafiken i Uganda. Men kanske upplever vi skillnaden som större än vad våra barn gör? Väl framme, hemma, så får tröttheten ge vika när barnen återser alla gamla kära leksaker. Vår 2-åring utbrister i glädjetjut över att återse sitt rum och allt han brukar leka med. Nu längtar barnen efter att få börja dagis och skola igen. Dottern omfamnar bästa kompisen Chantal, en ugandisk grannflicka, och båda intygar att de har saknat varann jättemycket. Vardag är vardag var man än bor. Och hemma är alltid bäst var hemma än är.

Det som är svårt att fördra är förstås det faktum att vi lever i skilda världar här. På arbetstid ser båda jag och Pernilla bekymren och utmaningarna. Ibland orkar man inte vara konstruktiv och tänka lösningar. Då överväldigas man av ilska eller sorg – över att människors liv kan få vara så svåra, över givare som är byråkratiska eller makthavare som är korrupta.

Mitt i allt detta måste våra barn ha en vardag som är präglad av trygghet. Det är en svår balansgång att låta bli att överskölja barnen med upplevelser de inte kan bearbeta utan att samtidigt låsa in barnen i en låtsasvärld som skiljer sig från det verkliga Uganda. Det Uganda barnen känner är i huvudsak soligt, vänligt och lagom spännande. Sakteligen börjar 6-åringen dock förstå att det också finns djupa orättvisor. Många kloka frågor ställs om barnen med trasiga kläder, om barnen som inte får gå i skolan och om hur det kan komma sig att vissa barn arbetar och bär tungt. Hon vill koka makaroner och ta med sig i en ryggsäck för att ge till de barn som inte har.

Detta från mötet mellan den lilla och den stora världen. Här på Save the Children i den stora världen är det förstås full fart. Vi har precis i dagarna fått färdigt en film – the Forgotten Child – där barn i Karamoja berättar om sin vardag som sannerligen inte är lätt. Det är fantastiskt att äntligen få se livet i Karamoja berättat av barn och på barns villkor. Annars är det alltid intervjer med lokalpolitiker, militära ledare eller klanledare. En stark scen bland många är när en pojke berättar om hur militären bombade hans by. Filmen distribueras inom kort.

För övrigt har vi fortfarande inte fått något svar från premiärministerns kontor om vad man tänker göra med anledning av vår rapport om militärens övergrepp i Karamoja – ni kanske minns rapporten med vittnesmål om en massaker på barn. Regeringen skickade en ”oberoende” grupp till Karamoja för att undersöka detta men än så länge har inte resultatet från denna undersökning offentliggjorts. Vi har skrivit två brev om detta och begärt att få se rapporten, men ännu råder tystnad. Fortsättning följer. Inom de närmaste veckorna väntas till exempel nya rapporter om situationen i Karamoja från Human Rights Watch och FNs människorättskontor.

Det får bli allt för denna gången. Jag hoppas hinna skriva någon mer krönika innan jag avslutar mitt uppdrag för Save the Children i Uganda i slutet av september. En ugandisk efterträdare till mig är redan på plats och det känns mycket bra att få lämna över stafettpinnen till honom. För egen del ska senhösten ägnas åt förberedelser inför mitt nästa uppdrag för Rädda Barnen i Syd- och Centralasien. Då blir det förstås också bloggande, fast från Nepal, Afghanistan, Pakistan mfl länder.

Fredrik

I morgon...

2007-06-06T08:28:00.001+01:00

Pojken är 17 år. I nio månader har han suttit inlåst tillsammans med ett hundratal andra barn. Deras hem: en ungdomsinstitution. Barnen sover två i varje säng, men när det var som värst sov barnen packade som sillar, även på golvet. Förutom utrymmet i ”sovhallen” så har de en liten asfaltsyta utomhus att röra sig på. Den totala ytan är inte mer än kanske 1,5 kvm per person.

”Jag heter Geoffrey”, säger 17 åringen. ”Jag är inlåst eftersom en granne till mig påstår att jag och hans dotter har haft en relation. För att släppa ut mig kräver grannen att min pappa betalar en massa pengar.” Enligt ugandisk lag är sexuellt umgänge, frivilligt eller ofrivilligt, förbjudet med flickor under 18 år. Om pojken och flickan båda är 17 och båda samtycker, spelar ingen roll. Pojken har gjort sig skyldig till en ”capital offence” och eftersom detta är belagt med dödsstraff – som dock inte tilldöms barn - ska ärendet upp i Högsta Domstolen. Och på grund av den begränsade kapaciteten är väntetiden enorm. Barn har ibland suttit inlåsta i fyra år i väntan på att få sin sak prövad.

Geoffrey har ”bara” varit på Naguru Remand Home i nio månader. Och han ska till rätten i morgon. ”Jag är ju oskyldig”, säger han. ”I morgon måste de släppa ut mig! Jag vill ha min frihet åter, jag vill gå i skolan!”

För att få tiden att gå har han tagit på sig rollen att vara lite utav en pappa för barnen i sovhallen. De yngsta barnen är tolv, enligt föreståndaren, men de ser ännu yngre ut. De saknar den aura av glädje och livskraft jag förknippar med barn i den åldern, barnen ser oändligt sorgsna och bräckliga ut.

”De här barnen saknar sina föräldrar och syskon”, säger Geoffrey. ”Vi får trösta de mindre så gott det går. Men ett tag var det hopplöst – då hade ungdomshemmet ingen bensin så inga barn togs till rätten vilket betydde att inga barn heller släpptes. Det kom bara fler och fler barn. Då såg vi inget hopp.”

När jag besökte ungdomshemmet i maj var det bara jag och en journalist från Norge som var med. Då lovade jag barnen att vi skulle komma tillbaka. Deras berättelser skulle nå makthavarna. Nu har jag med mig 12 parlamentariker, 3 från Uganda och deras kollegor från Etiopien, Sudan och Kenya. Ingen av dem har varit på något liknande ställe tidigare. Politikerna är märkbart illa berörda.

En ugandisk parlamentariker är chockad över att upptäcka att en flicka är inlåst på institutionen utan att vara misstänkt för något – hennes enda ”brott” är att hon är epileptiker. Hon är med andra ord sjuk och hennes familj kan inte ta hand om henne, i brist på alternativ kördes hon till institutionen för misstänkta ungdomsbrottslingar. Hon berättar för parlamentarikern, se bilden, att hon inget hellre vill än att få komma hem till sina syskon igen.

Ett besök i verkligheten för de Östafrikanska politiker som just i dagarna är samlade här i Kampala för att diskutera hur de kan stärka barnets rättigheter i det parlamentariska arbetet. Hur ska vi få mer pengar till barn i budgeten? Hur stärka barns skydd i lagstiftningen?

Nu blandas teori med praktik. Efter besöket i Naguru Remand Home går diskussionens vågor höga – ugandierna vill tillbaka dit på återbesök redan nästa vecka. Parlamentarikerna från de andra länderna tycker att ugandierna måsta agera. ”En sådan institution borde stängas!” utbrister Ruth Tuma, ordförande i det ugandiska parlamentets barnrättsgrupp, och fortsätter: ”Förhållandena där måste fördömas. Jag kan lova er att vi ska ta upp detta med Ministern!”

Bra så. Och politikerna ska hålla ord. Det kommer Rädda Barnen, Geoffrey och de andra barnen på ungdomshemmet bevaka. Och Rädda Barnen ska bidra här och nu för att förbättra villkoren för barnen.

Fredrik

Skola under bar himmel

2007-05-22T12:06:00.000+01:00

På väg till Karamoja! I bussen sitter åtta parlamentariker från olika politiska partier, en journalist från Le Monde, en journalist från Daily Monitor, en av de större ugandiska tidningarna, och så jag och Juliet från Rädda Barnen. Det rings flitigt i telefonerna, parlamentarikerna pratar med släktingar och vänner – jo, vi ska till Karamoja, ja militären ska vakta oss, ja vi ska vara försiktiga...

Ingen av dem har tidigare besökt den här delen av landet och alla är påtagligt nervösa. I tidningarna beskrivs Karamoja inte sällan som vilda västern. Skjutvapen överallt och människor som inte vill ha någon utveckling.

Någon dag senare står jag och Ruth, ordförande i det ugandiska parlamentets barnrättsgrupp, och pratar avspänt med en grupp Karachunas, dvs karamojangska ”krigare”. Det är de här pojkarna i de yngre tonåren som stjäl boskap av andra stammar. Hungersnöden, den totala utsattheten och tillgången till vapen gör pojkarna livsfarliga. Åskilliga har fått sätta livet till i stöldräderna. Men samtidigt: de är också barn. De berättar att de är rädda, att de inte vill fortsätta med boskapsstölderna – men vad har vi för alternativ? Ruth frågar om de går i skolan. Pojkarna skrattar – det skulle de gärna vilja. De ser hur deras småsyskon lär sig läsa och skriva, men ingen har frågat dem. Får vi också gå i skolan, undrar en av killarna?

Efteråt på väg tillbaka till Kotido i en jeep som sladdar och slirar i lervällingen utbrister Ruth: men de är ju människor som vi! Tänk att ingen har frågat vad de vill! Upprördheten går inte att ta miste på. Det har bara gått några timmar sedan samma grupp diskuterade Karamoja i skämtsamma ordalag och ganska fördomsfullt dessutom. Hearingarna med barn, mötet med deras mammor, dialogen med de byäldste har gett nya insikter. Det är inte längre vi och dom. Vi är ju alla ugandier, som en av parlamentarikerna upprepar flera gånger i jeepen.

Trots att flera parlamentariker hör till det styrande partiet är det inte svårt att enas om att det inte kan vara rätt att tillämpa en hårdför militär strategi mot barnen. Istället för att fråga om hur vi tillsammans bäst kan råda bot på hunger och brist på utbildning så har svaret hitintills alltför ofta blivit militärhelikoptrar, bepansrade fordon och beskjutning. I tidningarna står det att armén dödat si och så många ”warriors”. Nu vet vi att det inte sällan betyder att barn i en desperat situation har skjutits ihjäl, barn som drömmer om att få leva ett annat liv.

Varje morgon vaknar Regina tidigt, städar huset och tänder en eld för att laga bönor till sina yngre syskon. Hon tar stort ansvar för hennes pappa är död och hennes mamma är svårt sjuk. Hon jobbar ofta, som här på bilden, och bär då grönsaker långa sträckor för att försöka dra in lite inkomster till hushållet. Regina är sex år gammal. Lika gammal som min dotter Edith. Det gör ont att höra hennes lågmälda berättelse. Men så blir hennes röst ljusare och fylld av glädje: vet du vad jag tycker bäst om? Att skriva! Jag går i skolan, i årskurs 2 och jag tycker om att skriva!

I jeepen säger den franske journalisten: men Fredrik, vad ska barnen egentligen ha all utbildning till? De kommer ju ändå bara att ta hand om djur och grödor? Tjejerna kommer fortfarande att vara förtryckta, blir det inte bara värre för dem om de får mer kunskaper? Jag känner en aning vanmakt när jag hör frågan – hur ska jag kunna förklara detta för en journalist som ser glädjen i barnens ögon, som lyssnar till hyllningssångerna ”vi älskar att lära oss om träden” och som ändå är oförmögen att fatta? Jag frågar journalisten vad hon egentligen skulle ha all sin utbildning till? Det blir lite pinsamt, men till sist enas vi om att allt inte kan mätas: utbildning handlar inte bara om att barn ska lära sig färdigheter och producera saker. Det är en rättighet. Det handlar om människans värdighet.

Vad ger bistånd för resultat egentligen? Kan ni mäta? Jo, vi kan. Både vårt politiska påverkansarbete och vårt direkta stöd riktat till barnen ger goda resultat.

I Karamoja får 15000 barn utbildning tack vare Rädda Barnen. Deras undervisning bedrivs med tränade lärare, men under bar himmel och under extremt enkla förhållanden. Undervisningen knyter an till lokala traditioner men ger också andra kunskaper. Resultaten är så goda att barn lätt kan växla över till det formella utbildningsystemet, som för övrigt enbart omfattar 20000 barn. Över 70 procent av barnen i Karamoja går inte i skolan. När barnen i Kotido, ett av distrikten i Karamoja, skulle sammanfatta vad som är viktigast att göra nämnde de två saker: att ge lärarna bättre villkor så att de inte slutar och att låta fler barn få gå i skolan.
På flyget tillbaka till Entebbe diskuterar parlamentarikerna vad de ska lyfta fram i sitt gemensamma pressmeddelande. Rädda Barnens skolprogram kommer överst, det är en framgångssaga skapad med små resurser, den måste vi berätta om! Och vi måste kräva att militären respekterar mänskliga rättigheter, utveckling kräver mer än militär närvaro! Om några veckor ska en detaljerad rapport läggas på parlamentets bord. Och ungefär samtidigt lär resultatet av den undersökning av massakern på barn i Kotido som den ugandiska regeringen har låtit utföra mot bakgrund av Rädda Barnens larmrapport vara klar.

Länge, i mer än tio år, har Rädda Barnen varit en av få internationella NGOs på plats i Karamoja. Sedan i april, efter Rädda Barnen-rapporten om massakern, har flera parlamentarikergrupper rest till regionen. Ambassadörerna har varit på fältresa och FN-systemet har också ökat sin närvaro. Mycket få övergrepp noteras nu från militärens håll. Ingen skulle erkänna att Rädda Barnens rapport har haft den här effekten. Sak samma. Ingen kan längre tiga ihjäl de svåra villkor barnen i Karamoja lever under. Ett viktigt mål med vår larmrapport om Kotido-massakern är därmed redan uppnått.

Fredrik

Child Protection Program i Dadaabs flyktingläger,

2007-05-21T15:42:00.000+01:00

Åtta mil från den Somaliska gränsen, i Kenyas Nord/Östra region, ligger den lilla staden Dadaab. Med sin enda huvudgata växte den upp i samband med att tre flyktingläger upprättades 1991 till följd av kriget i Somalia. Många av barnen och tonåringarna är födda i flyktinglägren och många behärskar swahili och engelska bättre än det somaliska språket. Det politiska läget har under dessa år inte stabiliserats och de Somaliska flyktingarna har inte kunnat återvända till sitt hemland. De har inte heller kunnat integrera i det Kenyanska samhället. I regionen råder en restriktion av förflyttning policy, flyktingarna kan inte lämna lägren eller ta anställning i Kenya. Beroendet av materiella och sociala stödinsatser från hjälporganisationer är näst intill total. Då stridigheter åter trappades upp i Somalia har över 40 000 nykomna flyktingar under det senaste året kommit till Dadaabs läger. Den Kenyanska regeringen stängde officiellt gränsen i januari i år vilket innebär att flyktingarna som tar sig över gränsen och till lägren riskerar att åtalas och att sändas tillbaka över gränsen. Gruppen av oregistrerade flyktingar är stor i lägren och de saknar tillgång till mat ransoner och till social service. Enligt Unhcrs statistik bor över 170 000 människor i lägren, 43 % av dem är barn

Save the Children UK kom till Dadaab i höstas för att göra en snabb situationsanalys av barnens situation. Den utsatthet som många barn lever i är stor, särskilt utsatta är barnen som lever utan sina föräldrar. Bristerna är omfattande gällande utbildning, undernäring och rutiner för familje- tracing spåra och återförening. Många separerade och ensam kommande flykting barn tas omhand av fosterfamiljer, mest utvidgade familjer eller klan medlemmar. Många av dessa barn är diskriminerade i familjerna som de måste arbeta hårt för. De barn som är utsatta måste arbeta på dagarna, nekas utbildning och diskrimineras i både tillgång till mat ransoner, materiella artiklar och socialservice. De saknar även vuxestöd och omsorg i de familjer där de bor. Fysiskt våld, omskärelse, arrangerade barn äktenskap liksom sexuellt utnyttjande är vad många barn upplever.

Nu var det ungefär en och en halv månad sen jag kom till Dadaab, Kenya som Child Protection Program Manager, sekonderad till Save the Children UK från Rädda Barnens beredskapsstyrka.

Jag kom som en av de första i arbetsgruppen för det nya Child Protection Programmet. Under sex veckor har arbetsgruppen vuxit. Vi har intervjuat och anställt sju Child Protection assistenter från Kenya. Child Protection gruppen är en mycket erfaren och välutbildad grupp. De har varierande arbetserfarenheter av att arbeta med barn och ungdomar i Nairobis slum områden, med HIV/AIDS upplysning, och med barns- och ungdomars medverkan i frågor som rör dem. Det är inte många kenyaner som besöker Dadaab eller den nord/östra regionen av Kenya, som främst befolkas av Kenya/Somailer, varav en stor grupp lever som nomader. Arbetsgruppen hade liten erfarenhet av regionen, flyktingfrågor och av att arbeta med en Somalisk befolkning. I två veckor har gruppen tränats i olika frågor rörande arbetet med flyktingbarn, ensam kommande och separerade barn. Vi har besökt flyktinglägren och kollegorna från andra organisationer som vi kommer att arbeta tillsammans med. Förra veckan träffade vi ledarna och åldermännen för de olika sektorerna i de tre flyktinglägren för att presentera oss, vårt program och mål. Lägren har funnits i över 16 år och misstänksamheten mot nya organisationer är markant. Ledarna uttryckte skepsis inför en ny organisation, de ville se synliga och mätbara resultat. Det är svårt att mäta att ett barn mår bra, det är svårt att visa att ett barn mår bra med synliga indikatorer. Vi får nog räkna med en tuff början. Vårt arbete kommer hela tiden att fokusera på att lägga tillbaka ansvaret för barnens utveckling till samhället, familjen och omsorgstagarna genom att stärka stödgrupper av vuxna och barn i samhället.

Idag flyttade de sex Child Protection assistenterna ut i de tre flyktinglägren (inom ett inhägnat område för internationella organisationer). Jag är kvar i Dadaab och undrar hur det ska gå för dem under den första veckan ute i lägren. Hoppas att träningen och förberedelserna har varit tillräcklig…..

Catrine Ahlman, Child protection, Daddab

”Lärarna kommer sent och ibland är de fulla”

2007-04-24T18:05:00.000+01:00

Agnes, 13 år, och Nicholas, 12 år, har valts ut av barnen i de interna flyktinglägren i Lira, en stad i norra Uganda, att representera dem här i Kampala.

Det märks att barnen tycker att det är en stor ära att ha fått detta förtroende från de andra barnen, samtidigt är det också ett tungt ansvar. Agnes och Nicholas ska berätta för ugandiska parlamentariker vad de och deras jämnåriga tycker att politikerna måste tänka på nu när de för första gången ska ägna en hel debatt åt att diskutera barnens situation i norr.

När barnen träffar politiker från det ugandiska parlamentets barnrättsgrupp hinns många frågor med:

Nicholas berättar om våldet mot barn. Han säger att många barn får stryk av sina föräldrar och att de tvingas arbeta istället för att gå till skolan. Politikerna måste tala om våldet mot barn, säger han. Nicholas berättar också om lärare som sällan kommer till lektionerna och som när de väl dyker upp är berusade. En annan sak han vill att politikerna ska diskutera är den dåliga tillgången på toaletter. Skolor kan ha två utedass som ska räcka för mer än 2000 elever. Men ännu värre är att vissa skolor saknar vatten! Får man inte dricka på en hel dag orkar man inte lyssna i skolan, menar Nicholas.

Agnes tar upp frågan om sexuella övergrepp och säger att barnen är väldigt upprörda över att poliser tar emot mutor för att låta bli att utreda vad som hänt. Det händer inte alls sällan att de som förgriper sig på barnen är deras egna lärare, men inget händer när barnen berättar! Inte konstigt att många barn, framförallt flickor, slutar att gå till skolan när de är i tolvårsåldern.

Ruth Tuma, som är parlamentariker och ordförande i parlamentets barnrättsgrupp, lyssnar eftertänksamt och lovar barnen att hon ska ta upp frågorna i debatten. Det är ett viktigt löfte eftersom barnrättsgruppen numera representerar över 100 ugandiska parlamentariker och med ett allt större inflytande. Det faktum att den här debatten överhuvudtaget får hållas vittnar om en inte så liten framgång för barnrättspolitikerna.

En liten stund senare sitter vi äntligen på åhörarbänkarna i Ugandas parlament. I många månader har vi väntat på den här dagen. Parlamentariker från Uganda Parliamentary Forum for Children har besökt norra Uganda och debatten ska handla om deras rapport därifrån. Läs hela rapporten på barnrättsgruppens hemsida www.upfc.go.ug

Salen fylls av parlamentariker och till sist kommer talmannen in. Talmannen hälsar alla parlamentariker välkomna till den unika debatten om barns situation i norra Uganda. Men innan debatten tillåts börja välkomnar hon särskilt Nicholas och Agnes och alla politiker ger barnen applåder.

Nu är sanningens ögonblick inne. Har politikerna lyssnat på vad barnen i norr har haft att säga? Och har man tagit intryck av vad Agnes och Nicholas har berättat?

Debatten pågår i några timmar och väcker stort engagemang bland ledamöterna. Men alla håller sig inte till ämnet utan försöker ta tillfället i akt att diskutera andra aktuella frågor.

Det senare irriterar barnen. När Agnes och Nicholas gav feedback så sa de att de tyckte att debatten i stort hade varit mycket bra, men att de var besvikna på de ledamöter som försökte föra bort diskussionen från barns situation i norra Uganda. Det var dock bra att frågor om rekrytering av barn till armén, barnarbete, brist på mat och våldet mot barn och övergrepp mot barn diskuterades. Men mer kunde ha sagts om hur barn har det i skolan.

Parlamentet antog till sist rapportens rekommendationer och det betyder att frågan om barns situation i internflyktinglägren kommer att diskuteras vid många fler tillfällen. Nu är bollen hos regeringen. De måste ta initiativ till konkreta åtgärder i flera av de frågor som barnen i norra Uganda lyft fram.

Agnes och Nicholas och många fler barn i fredsklubbarna i norr kommer garanterat att hålla ögonen på att politikerna inte sviker sina löften.

Våldet i Karamoja

Förra gången jag skrev berättade jag om hur 256 personer vittnat för oss om en massaker på barn i Kotido, Karamoja. Vi återgav deras vittnesmål i en rapport och detta har lett till en hel del ståhej. Förstås. För oss fanns inte mycket till val. Rädda Barnen har verkat i Karamoja i många år. Vi kan givetvis inte svika vårt uppdrag eller de barn som valt att anförtro sig till oss. Vi har en skyldighet att berätta vad vi fått höra och kräva att våldet mot barn upphör.

Inte alla i det internationella samfundet, ambassader och FN-organ, har uppskattat den frispråkigheten. Rakt ut har förstås få kritiserat Rädda Barnens rapport, men kunde inte processen ha sett lite annorlunda ut…?

Til syvende og sidst tror jag dock att de sura minerna mest handlar om att det är besvärande för diplomatgänget att få den här debatten. Utrikesdepartementen i flera länder har hört av sig till Uganda och krävt svar: vad händer egentligen i Karamoja och vad gör ni åt saken? Eftersom alla innerst inne vet att inte tillräckligt mycket görs tror jag att det onda samvetet har gnagt på sina håll. Med all rätt!

Nu är Rädda Barnen inte längre ensamma om att rapportera om vad som hände i Kotido. Och en del av kritiken mot oss har följaktligen tystnat. För några dagar sedan publicerade FNs Högkommissarie för Mänskliga Rättigheter, Louise Arbour, en uppdatering från Uganda. Hennes rapport bekräftar att grova brott mot barns rättigheter har skett i Karamoja. I FN-rapporten finns ett särskilt annex som återger den massaker som Rädda Barnen rapporterat om. Som brukligt är FNs människorättskontor försiktiga och eftersom de har fått ta del av olika uppgifter om hur många som kan ha dödats, anser FN det troligt att åtminstone 16 barn dödats i Kotido. Högkommissarien kräver att våldet upphör och att Ugandas regering respekterar internationell rätt.

Läs mer här
http://www.unhchr.ch/huricane/huricane.nsf/view01/8BB25DE5CFB120FEC12572C20031CCA3?opendocument

Nu är det dags att släcka lampan.

I morgon ska jag träffa flera av våra medarbetare från vårt Karamoja-kontor. På agendan står inte massakrer eller elände denna gång utan hur vi tillsammans ska kunna lobba för att fler barn i Karamoja ska få gå i skolan. Det är ju det vårt program i Kotido och på andra håll i Karamoja handlar om.

Fredrik

Rykten om en massaker

2007-04-03T08:01:00.000+01:00

Det började med rykten.

Människor berättade att något förfärligt hade hänt i Karamoja, en region i Uganda. Eftersom Rädda Barnen är en av få organisationer med verksamhet i den delen av landet bestämde vi oss för att vi behövde ta reda på mer. Vi visste också att vi snabbt skulle kunna få ut en liten undersökningsgrupp.

Jag hoppas förstås att gruppen skulle komma tillbaka tomhänt, att ingen skulle ha något särskilt att berätta. Men det allvar som vilar över vår konsult när han är tillbaka i Kampala säger mig att så inte är fallet. Han kliver in på mitt kontor och stänger dörren bakom oss:

- Fredrik, barnen jag har träffat berättar om en massaker.

Metodiskt går han igenom vad 256 barn och vuxna har vittnat om. Han berättar att det inte var lätt att nå ut till de byar där människorna bor. Han fick färdas med enkla medel. Flera gånger kände han sig rädd eftersom befolkningen inte litar på någon, allra minst främmande okända personer.

När han lyckats bygga upp förtroendet samlas människor för att berätta. Han låter människor vid flera olika tillfällen och på olika platser berätta sin historia. Och deras versioner överenstämmer.

Barn och vuxna berättar om morgonen i februari:

"Klockan 07.30 såg en 9-årig pojke som vallade kor militären närma sig. Pojken
sprang tillbaka till byn och berättade att militären var där. Byborna samlades
för att lyssna på vad militären skulle kunna ha att säga. När människor samlades
så öppnade militären eld. En äldre man och en ung pojke var de första att bli
skjutna."

Ett vittne berättar:

"De små barnen och de äldre kunde inte komma undan. Några barn hade försökt
fly. Men på grund av skjutandet var de förvirrade och visste de inte vilken väg
de skulle ta. I förvirringen sprang många mot militären och blev
beskjutna.

Bepansrade fordon körde över barn, boskap, får och getter. Jag såg
kroppsdelar från barn. Nära där jag var såg jag en död pojke som såg ut att vara
ungefär 6 år gammal. Pojken hade gömt sig när det bepansrade
militärfordonet körde över honom. "

Enligt berättelserna dog 66 barn och ett 20-tal vuxna.

Vår undersökningsgrupp besöker det ställe där massakern, enligt uppgift, skulle ha inträffat. De ser spår av tunga fordon, de hittar tomhylsor och blodiga kläder. Men inga kroppar. Byborna säger att de hade staplat de döda och lagt lite jord över. Enligt tradition i Karamoja begravs enbart de äldre. Barn lämnas ovan jord.

Byborna säger att militären kom tillbaka och att de spärrade av området. Byborna tror att området "städades" och att kropparna forslades undan. De säger att minor har lagts ut för att hindra att byborna letar efter sina döda anhöriga.

En ung pojke sa:

"De dödade våra vänner med avsikt. Så nu kan de komma och göra slut på oss. Vi
trodde att det var meningen att regeringen skulle hjälpa oss. Vad vi upplevde
var inte vad vi förväntade oss".

Jag har sällan känt ett sådant ansvar som när jag hade lyssnat färdigt på vad konsulten som ledde vår undersökningsgrupp hade att säga.

Vad gör man egentligen med en sådan här information? Barnen hade vädjat till vår konsult: ni måste berätta! Samtidigt: Rädda Barnen har personal på plats i Karamoja och 40000 barn går i skolan tack vare vårt program. Vilka risker skulle vårt arbete utsättas för om vi förde vidare de här berättelserna?

Vi enas om att det finns risker, men samtidigt känner vi starkt att det är vår plikt att föra informationen vidare. Vi pratar med FNs människorättskontor. Vi möter diplomater, bland annat från svenska ambassaden. Vi uppvaktar ugandiska myndigheter - försvarsdepartementet och departementet för Karamoja. Och vi bestämmer oss för att också ge informationen till internationell media, däribland BBC.

Att kontakta media är inte ett självklart val - vårt mål är inte uppmärksamhet utan att förändra livsvillkoren för barn. Men vi bedömer att det i just det här fallet krävs ett ökat tryck både på de stora givarna och på ugandiska myndigheter att faktiskt agera. FNs människorättskontor har tidigare berättat om allvarliga övergrepp i Karamoja. Den ugandiska regeringens åtgärdsprogram, som på papperet är bra, har inte infriats och den diplomatiska gruppen är extremt försiktig. Kontaktgruppen som ambassaderna inrättat för att följa situationen i Uganda har inte varit aktiv på många månader.

Vi är noga med att betona att Rädda Barnen inte har möjlighet att avgöra exakt vad som hände i Kotido. Vi är inte experter på att utreda eventuella massakrer. Det vi vet är att bybor i området - oberoende av varandra - återger samma berättelse. Och vi kan inte bortse från vad barnen berättar - det är vår plikt att kräva att mer görs för att sanningen ska komma fram. Därför kräver vi att en oberoende, internationell, utredningskommission omgående sänds till platsen.

På Rädda Barnens kontor i Kampala har vi slitit med rapporten, uppvaktningar och interninformation. Allt är på gång när det är tid för mig att packa resväskan. Det känns oerhört märkligt att på onsdagskvällen lämna allt bakom sig och åka hem till Sverige för påsklov, inbokat sedan länge.

Resan tar ett halvt dygn. I hyrbilen från Arlanda hör jag Ekonyheterna. Toppnyheten är att någon arbetsgivare någonstans i Sverige brutit mot kollektivavtalet.

Jag känner mig helt uppriktigt ödmjukt tacksam över att vara född i ett land där detta kan dominera det offentliga samtalet.

Fredrik

Samma fågeldans här som där

2007-03-28T14:12:00.000+01:00

Skolan ligger vackert på sin höjd. Den lyser i sina fräscha färger och får de omgivande husen att se ännu mer nedgångna ut. Den ivorianska flaggan i grönt, vitt och orange är i topp och där vi sitter på hedersläktaren som riggats upp på en avsats har vi en sagolik utsikt över floden Sassandra. Eller kanske är det havet. Jag är inte riktigt säker för havet och floden flyter ihop alldeles här. – Save the Children har verkligen räddat oss det här året, hör jag ett barn säga. Hon har fått äran att tala å barnens vägnar. Hon talar högt och artikulerar mycket tydligt precis som hon fått veta att hon ska göra. De andra barnen sitter på prydliga rader, nyfikna och förväntansfulla. De lyssnar tålmodigt men jag anar att de också väntar på att talen ska ta slut och dansen ta vid.

Så kommer i alla fall en grupp barn och ställer upp sig på skolgården. Den välkända musiken dånar ur högtalarna. Nu ska det bli fågeldans. Barnens favorit. I detta land, stort som Finland, finns mängder av etniska grupper som talar över 60 olika språk. Det är olika klimat – i södra delen av landet är det tropiskt, längre norrut är det halvtorrt. Invånarna tillhör olika religioner – muslimer, kristna, animister. Man har inte ens samma president – eftersom landet är delat mellan den södra regeringskontrollerade delen och den norra som kontrolleras av Nya Styrkorna. Men en sak är gemensam. Alla barn dansar fågeldansen. Samma dans vi sett dansas i syd, i nord och i ost, dansas nu här idag i väst.

Fast egentligen är det inte en fågeldans. Det är en fågelinfluensadans. De dansande barnen tar sig åt huvudet, åt magen, de grinar illa. Åh, jag har så ont. Och så ser de jätteglada ut.

Jag har tidigare tyckt synd om barnen som måste sitta stilla så länge i denna fuktiga värme medan de vuxna håller sina långa högtidliga tal. Jag led med dem ända tills jag upptäckte att de tyckte att det här var bland det roligaste de varit med om. - Kan du inte komma tillbaka nästa år, så har vi en ny ceremoni? har de bönat när vi som avslutning på våra egna ceremonier haft en stund tillsammans enbart med barnen. Ja stund och stund. Det brukade vara det här sista mötet med barnen som fick hela vårt program att braka ihop. För i allmänhet hade vi alltid dessförinnan kunnat hålla tiderna och ta igen den tid vi förlorat på höga dignitärers obligatoriskt sena ankomst. Men det var under den här pratstunden efter ceremonin som vi fick veta lite mer om vad barnen egentligen tycker och tänker. Och då rann tiden iväg.

Regeln var att barnen fick ställa vilken fråga de ville. Och ingen behövde svara på en fråga om de inte ville. Men när barnen frågade hur borgmästaren kunde kräva att de ska betala avgift för att få gå i skolan hade jag önskat att den här regeln också gällde mig. För jag hade helt enkelt inget svar. Förutom att vi skulle titta på frågan. Det är nämligen ett av våra fyra mål med utbildningsprogrammet att titta på hur utbildning finansieras. Vi ska göra så kallad budget tracking – titta på hur mycket pengar som avsätts för utbildning i budgeten och vart de sedan tar vägen.

Jag brukade passa på under de här pratstunderna att fråga barnen om hur de kunde vara med och påverka det som hände i skolan. Till exempel hur kom man fram till att ett klassrum skulle ha väggar i gult och rosa med vita fönster. De frågade mig om hur barn skulle kunna få vuxna att sluta tända eld på skogen. Och de undrade vad de skulle göra med lärare som slår eleverna. De undrade hur de skulle kunna föda upp kaniner för att sälja när det inte fanns stängsel runt skolan. De sa alltid i alla skolor att de gärna skulle vilja ha ryggsäckar att ha de skolböcker, pennor och linjaler i som de fick av Save the Children förra året.

De här barnen frågade mer än sju vise män kan svara. Själv kände jag mig inte särskilt vis där jag stod framför dem. Jag lovade att ta reda på svaren och att återkomma. Vi kan nog inte göra så mycket åt de här ödeläggande skogsbränderna, men borgmästaren lovade vi att prata med. Och lärarna som slår eleverna ska få utbildning i barns rättigheter och hur man kan använda alternativa metoder för att upprätta ordning i en klass. De ska få veta att de faktiskt inte har rätt att slå barnen enligt ivoriansk lag. Det vet de ofta inte. När det gäller kaninerna och ryggsäckarna lovade vi att anstränga oss extra mycket för att se om det skulle gå att hitta givare någonstans. Jag försökte förklara att även om en ryggsäck bara kostar 20 kronor, måste man komma ihåg att det handlar om 45 000 barn i vårt program som behöver denna skolväska.

Bristen på stängsel runt skolorna är ett jätteproblem överallt. Inte bara för dem som tänker föda upp kaniner. Det finns skolor där lastbilar dundrar tvärs över skolgården. Det finns skolbarn som mest varje dag får se liktåg gina över skolgården på väg till kyrkogården. På andra platser ser barnen fångar föras i bojor till häktet precis intill. Skolgårdar används som avstjälpningsplats för sopor. En ordentlig mur runt skolorna skulle hindra ormar att ringla in i klassrummen. Murar skulle också göra det enklare för vakter att hindra tjuvar från att bryta sig in i skolorna på natten. Men murar kostar pengar och våra medel är begränsade.

Men i Sassandra var det alltså inte ”vår” skola som invigdes. Även om Rewrite the Future är ett utbildningsprogram som Rädda Barnen och Save the Children UK genomför gemensamt, arbetar vi i olika områden. Så det var chefen för Save the Children UK som hade en pratstund med barnen den här gången. Jag får tåla mig tills hon kommer tillbaka för att få veta vad barnen där sa. I stället infinner jag mig för första gången i tid på min plats i bilen för att anträda den långa resan hem. Med musiken till fågeldansen fortfarande ringande i mina öron... j’ai mal à la tête, j’ai mal au ventre, det gör så förfärligt ont överallt. Och framför mig ser jag ungarnas glada miner och jublet bland deras kamrater när någon dansare lyckas extra väl. Jag har nog världens roligaste – och mest tacksamma jobb!

Hönshuset var bättre än skolan

2007-03-27T11:10:00.000+01:00

Vilken vår! Redan efter jul började vi känna att stämningen var annorlunda. Det var vår i luften i dubbel bemärkelse. Inte så spänt som tidigare. Och så i början på mars undertecknade president Laurent Gbagbo och Guillaume Soro, ledaren för de Nya Styrkorna i norr, ett fredsavtal. Nu några veckor senare har Soro just utnämnts till premiärminister i Gbagbos regering. Efter fem år av konflikt börjar hela landet hoppas på fred och att syd och nord ska kunna återförenas.

Elfenbenskusten, eller Cote d’Ivoire, som landet egentligen heter, behöver verkligen lugn och ro. För att komma i kapp, bygga upp sin ekonomi, få hit investerare, locka hit fler humanitära aktörer så att landet kan klättra upp lite från närapå jumboplatsen på FN:s rankinglista över mest utvecklade länder i världen. Infrastrukturen behöver byggas upp. De enorma groparna i vägnätet behöver fyllas igen om utvecklingen ska kunna ta fart och hjulen börja rulla igen både bokstavligt och bildlikt.

Så mycket lättare vårt arbete skulle bli med bättre vägar. Rädda Barnen har fem kontor i Cote d’Ivoire och vi som jobbar på ”huvudkontoret” i Abidjan avverkar 250 mil fram och tillbaka när vi gör fältbesök hos våra kolleger norrut och i nordost. Jag har hunnit göra de resorna ganska många gånger under de elva månader jag tillbringat i landet. Senast nu i februari när vi återinvigde de 26 skolor Rädda Barnen under ett par, tre hektiska månader rustat upp från grunden och försett med skolbänkar och svarta tavlor inom ramen för Rewrite the Future. Det här utbildningsinitiativet som tagits av Save the Children Alliance och som ska nå hundratusentals barn bara i Cote d’Ivoire, har vi här döpt till Eduquer pour l’Avenir, utbilda för framtiden.

Men i dag bär det av västerut. Här är vägarna om möjligt ännu sämre. Bilen kränger mellan groparna i vägen. Vi sicksackar från sida till sida. När det inte går att parera mellan eller runt hålorna i vägen rullar vi långsamt och försiktigt ner i dem och så upp igen. Och så ny fart tills vi måste sakta in och gunga ner i nästa krater. Har man minsta tendens till åksjuka känns de fem timmarnas resa från Abidjan till vårt mål Sassandra långa. Men trots vägen är det roligt att göra denna resa för det är första gången vi far västerut.

I morgon ska vi vara med om Save the Children UK:s invigning av en nyupprustad skola. Skolan i Sassandra står symbol för alla de fem skolor Save the Children rustat upp i området runt staden San Pedro. Totalt handlar det om 20 skolor här i västra delen av landet. Vi är två Save the Children-organisationer som arbetar i Elfenbenskusten, Rädda Barnen och Save the Children UK, och vi har alltså tillsammans rustat upp 46 skolor sedan starten förra året. Förvandlingen från långt framskridet stadium av förfall till fräscha funktionella skollokaler har gått på bara ett par, tre månader. I en av de skolor Rädda Barnen rustat upp i norr, var skolbyggnaden dessförinnan så dålig att barnen fick ha sin undervisning i hönshuset som var i bättre skick. Vid invigningen tackade skolledaren både å barnens och hönsens vägnar, eftersom alla skulle få det bättre nu när var och en kunde flytta tillbaka till sitt.

Landskapet vi far igenom i dag är annorlunda här mot i ”våra” områden. Palmolja är en stor exportprodukt. Och det går inte att missta sig på att det här är ett palmoljeområde. Vi kör längs med milslånga palmplantager. Vi möter lastbilar med höga laster av de röda oljepalmsfrukterna. Här och där ser man också plantager med träd som för mitt ovana öga ser halvdöda ut. Men av de små kopparna på stammen anar jag att det är gummiträd. Detta är ett förunderligt bördigt land. Allt verkar kunna gro och växa (utom för en svensk så oumbärliga produkter som potatis och jordgubbar!). Kör vi norrut förundras vi ständigt över ”skogarna” av banan- och papayaträd. Österut är det kakao- och kaffeplantagerna som ger karaktär åt landskapet.

Vi tar in på ett hotell på en höjd med utsikt över havet nedanför oss. På andra sidan dalen skymtar vi skolan som ska invigas. Vi kan gissa att där just nu pågår febril verksamhet för att allt ska vara på plats till i morgon då alla dignitärer kommer och inget får gå fel. Och alla förväntansfulla barn. Barnen har ofta följt arbetet med upprustningen. De vill inte hålla sig hemma ens på lovdagar för att det är så spännande att titta på förvandlingen av deras skola. Säkert slår de sina lovar kring funktionärerna där uppe på höjden på andra sidan också i kväll. Barnen i Cote d’Ivoire måste vara världens mest positiva skolbarn. De älskar sina skolor och de älskar att gå i skolan. Det ska bli spännande att träffa dem i morgon!

Barn säljs som slavar - 200 år efter att slaveriet förbjöds

2007-03-24T11:12:00.000+01:00

I morgon högtidlighålls att det är exakt 200 år sedan Storbritannien förbjöd att människor användes som slavar. Dessvärre är detta historiska datum av liten betydelse för de många tusentals barn runtom i världen som just i detta nu lever som slavar. Uganda är ett av de länder där detta förekommer.

Fortfarande hålls ungefär 1500 barn med tvång av Herrens Befrielsearmé i Norra Uganda. De har tillfångatagits av gerillan och har därefter utnyttjas antingen som sexslavar eller som gerillakrigare.

På andra håll i Uganda, i Karamoja, säljs barn på marknader för dryga tiotalet kronor. Syftet kan vara att få extra hjälp i hushållsarbetet. Ibland handlar det också om att fånga en ung flicka för att ingå tvångsäktenskap. Det som möjliggjort handeln är inte bara hänsynslösa handlare utan också den nöd som råder i regionen. Långa perioder av torka har gjort människor desperata. Barnen är inte sällan den enda tillgång man har. Traditionella levnadsmönster som kunde bidra till att skydda barnen har brutits upp, delvis på grund av torkan men också på grund av den oro som arméns hårdföra avväpningsinsatser skapat.

I Uganda kräver Rädda Barnen att övergreppen i Karamoja får ett omedelbart stopp. De lokala myndigheternas förmåga att ingripa mot barnhandeln måste stärkas. Rädda Barnens bidrag är att erbjuda skydd i samband med utbildning och att stödja lokala program för skydd av barn. Lokala barnrättsgrupper som bygger på kraften hos den egna befolkningen bidrar till stävja handel med barn, men också till att positivt stödja barns, inte minst flickors, rätt till utbildning.

Låt mig också nämna en helt annan sak: i onsdags skickade jag in en anmälan till Riksdagens Ombudsmän (JO). Jag anmälde Migrationsverket och Örnsköldsviks kommun för att de inte brytt sig om att ta reda på barnens åsikter i ett anknytningsärende.

Jag vill berätta lite kort om ärendet eftersom jag tycker att det i klartext visar hur illa barn kan fara när myndigheter nonchalerar att se till barnets bästa (och inte ens bryr sig om att ta reda på vad barnen själva tycker är deras bästa).

Rädda Barnens hjälplinje för barn utan uppehållstillstånd hade bara varit igång i några veckor när en osannolik historia rullades upp. En pojke kontaktar Rädda Barnen och berättar att om sina syskon som är 7, 9 och 10 år gamla och som svenska myndigheter låtit lämna kvar ensamma i Uganda. Han är orolig och vill att Rädda Barnen ska ge råd.

Eftersom jag arbetar i Uganda får jag i uppdrag att söka upp barnen. När jag träffar barnen är det första gången som någon från Sverige frågar barnen om hur de har det, hur de ser på sin familjesituation och vad de själva önskar.

Jag blir chockad när jag får ta del av deras historia. De förlorade båda sina föräldrar när de var 1,3 och 4 år gamla. De flyttar då till sin morbror och hans familj. Vid den tidpunkten bor alla i Kongo (DRC). Adoptivpappan tvingas fly och blir uttagen genom UNHCR som kvotflykting till Sverige. Den övriga familjen söker sig till närmaste svenska ambassad, den i Kampala, Uganda. De söker om anknytning. Ärendet tar 15 månader att behandla och under tiden avlider tragiskt nog även morbroderns hustru. Det betyder att alla barnen lever på egen hand i Kampala. Då händer det märkliga att svenska myndigheter fattar beslut om att låta enbart de biologiska barnen få återförenas med pappan i Sverige. Kvar ensamma i Uganda blir adoptivbarnen.

När jag träffar barnen lever de i ett utbränt skjul. De saknar tillgång till skolgång och hälsovård. De saknar vuxenstöd, men får lite hjälp av andra exilkongoleser. De kan inte tala något av de språk som talas i Kampala.

Rädda Barnen bistår adoptivpappan i Sverige och med hjälp av en advokat överklagas ärendet till Hovrätten och domslutet blir det vi hoppats på. Den kongolesiska adoptionen ses som giltig även i Sverige. Jag kommer aldrig att glömma det ögonblick i väntrummet på den svenska ambassaden i Kampala när ambassadtjänstemannen överlämnar främlingspassen till barnen. Först då förstår barnen att det verkligen är sant, de ska få återförenas med familjen i Sverige. Passen bläddras igenom gång på gång och ingen i rummet kan hålla tillbaka sina tårar. Nu lever familjen äntligen återförenad i norra Sverige.

Men samtidigt: barnen har utsatts för en oerhört grym behandling och tre viktiga år av skolgång har gått förlorad. Det går inte att göra ogjort. Och frågeställningen om vilken betydelse svenska myndigheter tillmäter barnets bästa kvarstår. Min anmälan handlar om detta, jag vill att Riksdagens Ombudsmän, JO, låter granska om inte myndigheterna åsidosatt sin skyldighet att tillse att beslut fattas på ett tillförlitligt underlag (den allmänna utredningsskyldigheten). Enligt min mening hade det krävts kunskap om barnens levnadsförhållanden och om hur de såg på sin situation. Besluten blev omänskliga eftersom denna information saknades.

I går diskuterades detta på Radio Västernorrland. Lyssna gärna: http://www.sr.se/vasternorrland/nyheter/artikel.asp?artikel=1271882

På återhörande!
Fredrik

Birgitta Ling bloggar från Elfenbenskusten

2007-03-19T18:27:00.000+01:00

Rädda Barnen arbetar sedan sju år tilllbaka i Elfenbenskusten. Det senaste året har verksamheten mer än fördubblats i storlek genom att Rädda Barnen-Alliansens stora utbildningsprojekt Rewrite the Future gått i gång i landet. Programmet ska ge hundratusentals barn chans att börja skolan för första gången och höja kvaliteten på undervisningen.

Birgitta Ling arbetar som country manager för de fem Rädda Barnen-kontoren i Elfenbenskusten. Hon har tidigare arbetat för Rädda Barnen i Bangladesh. Dessemellan arbetade i Aceh-provinsen efter flodvågskatastrofen för FN:s flyktingkommissariat sekonderad av Rädda Barnens beredskapsstyrka. När hon inte är på utlandsuppdrag finns hon på Rädda Barnens huvudkontor i Stockholm. Hon har framför allt arbetat med flyktingfrågor, sexuellt utnyttjande av barn och arbetande barns rättigheter.

Brutala övergrepp i Karamoja, norra Uganda

2007-03-17T10:30:00.000+01:00

Kampala, lördag 17 mars 2007

Det är en märklig känsla att sitta i en biosalong i Ugandas huvudstad Kampala och se Oscars-belönade Last King of Scotland – filmen om Uganda under Idi Amin. I Sverige hade jag säkert uppskattat filmen mer, här känns det en smula olustigt att se en Hollywood-produktion med den vite mannen i fokus och där en mörk del av landets historia stundtals bagatelliseras. I salongen sitter människor som själva drabbades av diktaturen, som torterats eller förlorat anhöriga. Det är knäpptyst när filmen visas, de mest obehagliga scenerna känns outhärdliga att se, med bara några hundra meter till Idi Amins tortyrcentral går det inte att blunda för att detta faktiskt har hänt.

Mycket har hänt sedan Idi Amin drevs ut ur landet. Men det saknas inte utmaningar och jag menar att det är fel att nöjt blicka tillbaka. Efter tjugo år och många miljarder i biståndsmedel förväntar sig ugandierna att mänskliga rättigheter efterlevs, korruption beivras och att budgeten kommer de fattiga till del i större utsträckning.

Det senaste året har det rapporterats om fruktansvärda övergrepp mot civilbefolkningen i Karamoja, en fattig och marginaliserad del av landet. Barnen som lever här får i mycket begränsad omfattning ta del av utbildning och hälsovård. De brutala militära uppgörelserna mellan militären och lokala beväpnade grupper drabbar barnen både direkt och indirekt. Barn som flyr från regionen till Kampala deporteras med tvång på lastbilsflak. I november publicerade FNs högkommissarie för mänskliga rättigheter en skrämmande rapport om MR-övergreppen i Karamoja: http://www.ohchr.org/english/countries/ug/docs/ugandarep11-06.pdf

Rädda Barnen i Uganda är en av få organisationer som finns på plats i Karamoja. Vi ger barn möjlighet att få gå i skola. Förhållandena är enkla. Skolan är inte sällan under bar himmel i skuggan av några träd. Men kunskapstörsten är enorm. Barnen kan ibland gå långa sträckor för att få vara med. Att få utbildning innebär lite mer framtidshopp, lite större möjligheter att lyfta sig ur den hungersnöd som på senare år präglat Karamoja.

I höstas presenterade Rädda Barnen en studie om hur barns situation ser ut i Karamoja. Läs mer här http://www.reddbarna.no/default.asp?V_ITEM_ID=12088 Rapporten visar att det förekommer öppen handel med barn. Barn används under slavliknande förhållanden i hushållsarbete och sexuellt utnyttjande förekommer också. Ibland är köpesumman så låg som 12 kronor. Efter att ha tagit del av rapporten bestämde Rädda Barnen i Uganda att vi måste utveckla vårt arbete i Karamoja. Vi ska nu erbjuda fler barn utbildning men också förbättra vårt arbete med skydd av barn i utsatta situationer. Ett första steg blir att låta Rädda Barnen alliansens Emergency Liaision Team bedöma situationen och komma med konkreta rekommendationer.

Vi har också bestämt att ökade direkta insatser i fält måste åtföljas av påverkansarbete. Jan Egeland, specialrådgivare åt FN:s generalsekreterare, sa nyligen att det finns för många organisationer som specialiserat sig på att dela ut mat och bygga fältsjukhus, men för få som jobbar med skydd av utsatta grupper. Dessa ord upplevs garanterat som provocerande av stora delar av givarsamfundet, men jag tycker att han har en viktig poäng. En barnrättsorganisation är förpliktigad att kombinera arbete med direkt stöd med att också försöka påverka ansvariga myndigheter att respektera barnets rättigheter. Vi måste berätta om vad vi ser på lokal nivå, även om det kräver mod av vår personal.

Okunskapen om hur barn har det i glömda delar av landet är stor bland landets egna beslutsfattare. Rädda Barnen kommer därför om några veckor ta med parlamentsledamöter från samtliga partier på en resa till Karamoja. Ledamöterna ska få delta i hearingar där barnen, utan att avbrytas, ska få berätta om hur de upplever sin situation och vad de tycker politikerna ska göra. Det blir en spännande uppföljning till den resa till Norra Uganda som ledamöterna i Uganda Parliamentary Forum for Children gjorde i höstas. Slutsatserna från den resan kommer inom kort debatteras i parlamentet med barn från norra Uganda på åhörarläktarna. Valda representanter från fredsklubbarna i norra Uganda ska lyssna på debatten, möta politiker och ge sin feedback på de löften politikerna ger.

Spännande fortsättning följer!

Fredrik

Fredrik Malmbergs arbete i Kampala, Uganda

2007-03-16T09:34:00.000+01:00

Fredrik Malmberg är chef för Save the Children i Ugandas sektion for Påverkan och Kommunikation. Han bloggar från Kampala, Uganda.

Save the Children i Uganda är ett samarbete mellan Save the Children Storbritannien, Danmark, Sverige och Norge. Fredrik var chef för Sverigeprogrammet i Rädda Barnen 2002-2005.

Catrine Ahlmans arbete i Dadaab, norra Kenya

2007-03-14T16:41:00.000+01:00

Välkommen till Rädda Barnens blogg. Här kan du följa Catrine Ahlmans arbete under fem och en halv månad i Dadaab, norra Kenya. Catrine kommer att arbeta i flyktinglägren nära den somaliska gränsen.

I samband med den senaste tidens oroligheter har det kommit många flyktingar från Somalia. Omkring 73 000 barn beräknas finnas i de tre flyktinglägren.

Hon ska jobba som child protection advisor i flyktinglägren. Catrine har tidigare arbetat som socialsekreterare i Tensta med utredningar av ungdomar som far illa i tio år. Hösten 2005 var hon ute med Rädda Barnens beredskapsstyrkan i Costa Rica. Hon har också jobbat för andra organisationer och som volontär i framförallt Latinamerika.